Majmorgon, majsol över Sabbatsberg!
Det var som alla knoppar ville sprängas —
Ren buro mark och träd den vårens färg,
där solens alla höga färger mängas
som till en mystisk, gyllengrön fanfar,
ett skri, ett lockrop från de vilda krafter,
som fylla allt i vårens tid med safter,
— blott icke mig, ty du, min tarm, var kvar!

En sådan vårdag, tarm, du dömdes att med kniv
bli karvad loss och så försvinna ur mitt liv.
På skilda vägar långt i fjärran från varandra
allt framgent måste vi mot skilda öden vandra.
Ur vänstra ögonvrån jag klämmer fram en tår — — —
vi ha dock hållit hop i fyrtiåtta år!
Och var bekantskapen måhända något ytlig
och utbytet ej stort, jag fann dig rätt gemytlig,
så länge du var lugn och ej tillkännagav
en existens som på mig ställde minsta krav.
Ty även en appendix bör sin ställning fatta,
men din till slut du tycktes böjd att överskatta.