Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En kärnkarl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lunginflammation och dylikt som närmaste perspektiv.
— Lunginflammation! ja är väl ingen fröken heller!
En sådan brasa som denna hade antagligen aldrig
brunnit i den hundraåriga spisen i Ängskärs
fiskarstuga. Men vi hade lagt på för mycket. Spiskransen
var av snustorrt furuvirke och plötsligt började det
brinna i densamma.
Nu voro goda råd dyra. Det gällde att släcka
ögonblickligen. I annat fall skulle hela stugan ha
brunnit ned på några minuter. Bernhard fick tag i
en gammal handkanna av bleck och rusade ut. Jag
tömde ut min stora tobaksburk, som rymde några liter
och följde honom för att hämta vatten vid stranden.
Vi ramlade omkull i beckmörkret, svuro, kröpo,
stapplade och bråkade, tills vi äntligen togo oss ned till
stranden och fyllde våra käril, jag åtminstone, ty
Bernhards handkanna befanns vid närmare tillsyn sakna
botten.
Men när vi äntligen kommo in i stugan igen,
stod gubben Söderman och släckte elden i
spiselkransen med sina våta byxor, som han tagit av sig,
sedan han rakat ut bränderna för att minska lågan på
härden. Det gick utmärkt. Det fräste hemtrevligt
om byxorna som då man steker strömming.
— En får aldrig tappa huvet, min kära
hedersvän Albert! Hade ja nu tagit å mej byxorna å vridit
ur dom å hängt opp dom som ni, era tokar, så hade
stugan varit uppbrunnen vid de här laget. Så ni
sir, att gammal ä äldst!
Naturligtvis hade Söderman rätt.
Men natten som följde, skall jag glömma sent.
Vi voro ju nakna och elden måste underhållas tills
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
