Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återseendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Häradshöfding Waldner,’ — ljöd betjentens
röst, och der stod nu Herman framför Gerda.
Han var vacker som en illusion; men kall och
lugn som verkligheten. Han bugade sig för henne,
under det han med en röst, fullkomligt fri från hvarje
sinnesrörelse, yttrade:
— Ursäkta, fru grefvinna, att jag icke förr gjort
min uppvaktning; men min tid har tyvärr varit så
upptagen, att jag icke kunnat disponera öfver någon enda
timma derlill.
Gerda lyfte rädd sin blick till hans, för att se om
äfven den talade samma kalla språk som läpparna. Men
uttrycket deri var också likgiltigt.
Det gick en frossa genom Gerdas hjerta, och
hennes upprörda utseende hade visst icke undfallit Ernst,
derest han ej haft sina ögon fästade på Alva.
Herman vände sig nu till denna sednare, med att
lyckönska heDne till det stora arfvet. Samtalet blef
härigenom allmänt och temmeligen lifligt. Endast
Gerda var tyst. Grefvinnan Hilda Eldners ankomst gjorde
del likväl mera animeradt. Den timma Herman
qvar-dröjde förflöt hastigt.
Grefvinnan Hilda var förtjust i den unge, aimable
häradshöfdingen och utgjöt sig i loftal öfver ”den
ljuslockige Balder,” såsom hon kallade honom. Men detta
beröm utgjorde en verklig plåga för Gerda; isynnerhet
som Herman egnat den vackra Hilda en nästan
uteslutande uppmärksamhet.
Medan vi tala om Hilda, skola vi i förbigående
nämna några ord om hennes utseende: Hon var liten
till växten och starkt brunett, med ett par eldiga
svarta ögon, som tycktes säga, att de aldrig kunde hvarken
glömma eller förlåta. Dessa ögon voro smäktande såsom
en natt i Italien, vilda såsom hos en tigrinnas, —
passionfulla såsom en Spaniorskas, med få ord, de
åter-gåfvo alla de känslor Hilda sjelf ville att de skulle
framställa, Ansigtsdragen voro för öfrigt regelbundna, men
om hufvudets form kunde den som var frenolog säga,
att det var allt för bredt och för lågt, hvilket utvisade
en karakter med mycken slughet och egoism; raeu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
