- Project Runeberg -  De värnlösa : Original-berättelse av M S S**** /
109

(1852) Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De återfunna barnen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gerda å sin sida, allt för svag, och aldeles utan
några principer, öfverlemnade sig åt ögonblickets
hänförelse, utan att betänka följderna af det pligtförgätna
i sitt uppförande. — Att, under dylika förhållanden,
äfven andra än de sjelfva skulle märka huru sakerna
stodo, inses lätt. Alva gjorde allt hvad hon förmådde,
för alt visa Gerda den afgrund, emot hvilken hon
be-sinningslöst störtade; men alla hennes bemödanden voro
fruktlösa; och Gerda slutade med att undvika henne.
Äfven baronen började blifva orolig, och fattade sitt
beslut alt tala vid Herman, innan någon tjenstaktig
person öppnade ögonen på Ernst: den ende, som ännu
ingenting såg. Så slodo sakerna, när ofvannämde samtal
(egde ru m.

— Herman måste bort, så fort balen är förbi, —
änkte baronen, under det han gick gamla grefven lill
oötes. — Jag såg på Hilda, att hon har någol
afsky-ärdt i sinne emot Gerda.

— Jag vill vaka öfver henne, — föresatte sig
Uva, som med skäl fruktade alt en stor fara hotade,
lå Hildas skadeglädje var, så otvetydig.

— På balen blir ett passande tillfälle att
demaskera dem, — hoppades grefvinnan Hilda.

— Jag måste hafva ett samtal med Herman; ty
ielta tillstånd af oro och fruktan blir slutligen
oulhärd-igt, — tänkte Gerda^

— Bort måste jag! min närvaro blir eljest hennes
lycka, — ljöd Hermans bättre känsla.

I Sednare på aftonen, då alla voro samlade L
baro-ens salong, i bottenvåningen, der glasdörrarna åt
te-’issen voro öppnade, stod Alva lutad emot en af dem,
<th blickade drömmande på den nedgångna solen. Hon
tokte med vemod, saknad och smärta på sin så varmt
<ch outsägeligt älskade mor.

— Vill Alva gå ut och sätta sig på terassen, jag

några ord att säga? — ljöd baronens röst bakom

knne.

Alva kastade en skygg blick på honom, under det
^ lätt rysning gick igenom hennes varelse.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:57:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/devarnlosa/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free