Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De återfunna barnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
atlasklädning, och på håret ett nät af hvita perlor,
inträdde i de tomma salongerna. Hon vandrade
långsamt igenom raden af rum och stadnade slutligen i ett
litet åttkantigt kabinett, framför hvars spegel hon tank*
fullt ordnade några lockar.
— En smakfullare toilelt, än din, kan man icke
se, — yttrade bakom henne grefve Ernst. Alva vände
sig om. Äfven han var balklädd. Den blick Ernst
fastade på Alva var glad och full af beundran.
— Jag tänkte just, då spegeln återgaf min bild:
hvem skulle väl nu i mig igenkänna detta förtviflade
och hungriga barn, som du en gång så ädelmodigt
räddade ifrån alt dö af svält. O, min arma mor, hvarför
fick hon icke lefva och njuta af ett öfverflöd, som utan
henne synes mig så tomt? Hvarföre fick hon icke
hembära dig sin varma tacksamhet!...
— Det var således ändå du?... Mitt minne
bedrog mig icke.
Det var jag, som aldrig under loppet af mitt
lif hvarken glöml eller någonsin kan glömma din ädla
handling, eller den erkänsla jag är dig skyldig. Jag
hade också i milt minne troget gömt dina anletsdrag.
Man förgäter visserligen mycket här i lifvet; men den
glömmer man aldrig, som räddat mera än vårt eget lif,
— en öm moders. Var förvissad, Ernst, att milt hjerta
evigt skall känna hvad det har dig alt tacka för, och
skulle en dag komma i vårt lif, då jag kan visa det,
så räkna uppå att jag icke skall rygga tillbaka för
något offer, som afser din lycka ...
— För ett skall du dock draga dig tillbaka: att
förlåta mig, det jag älskar dig? — yttrade Ernst, med
passion fallande hennes händer, dem han tryckte emot
sitt klappande hjerta. — O, du! min länge sökta, min
återfunna drömbild, vänd dig icke bort ifrån mig. Jag
har med hela makten af min vilja, för att icke såra
dig, befallt mina känslor att tiga och trängt dem
tillbaka i djupet af milt bröst. Allt sedan vår hitkomst,
har icke ett ord, icke en blick förrådt den glöd, som
fortärt mig, som uteslutande beherrskat mig. Jag
uppfattade och lydde meningen af dina ord till mig, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
