Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ryslig förklaring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hoppss lycka... O, Ernst! Vid sidan af Herman skulle
Gerda en dag tvina bort, utan alt någonsin finna hvad
hon hos honom drömt sig. Vid ditt hjerta deremot
skall hon utveckla sig till en ädel qvinna. Blif du din
unga förvillade makas ledare, stöd och vän, samt glöm
en böjelse, underhållen af en dig ovärdig svaghet,
hvilken, nu mera, aldrig för dig kan frambringa annat än
olycka.
Grefven stod stödd emot kaminen och betraktade
Alva, Många bittra och stridiga känslor kämpade i
hans bröst. Han insåg tydligt, att hon icke kunde
komma att tillhöra honom; ty åt den frånskiljde mannen
skulle aldrig Alva räcka sin hand.
Alva stödde, utmattad, sitt hufvud emot handen, och
äfven i hennes bröst gjorde hjertats röst sig gällande,
ehuru utan hopp all blifva hörd. Hon afvaklade
grefvens svar; men hennes krafter svigtade i denna kamp
med honom, som hon så högt, så varmt älskade.
Ernst bröt tystnaden:
— Du fordrar af mig allt; men du gifver mig
inlet. Må så vara! Hvad denna din seger kostat mig,
skall du aldrig förstå. Du har segrat, Alva; jag skall
göra det orimliga, jag skall förlåta dem båda. Ar du
nu nöjd?
— Jag har aldrig ett ögonblick tvitlat på det
utslag ditt ädla hjerta skulle gifva, — svarade Alva, rörd,
och tryckte tacksamt hans hand.
— Men, Alva, innan vi åtskiljas och börja den
långa pilgrimsfärden af ett lif utan kärlek, så svara mig
fullt uppriktigt på en fråga. Låt icke en inbillad
fördom afhålla dig ifrån att vara sann. Lotva mig det,
— bad Ernst, fattade Alvas båda bänder och blickade
forskande på hennes ansigte.
— Jag skall vara uppriktig!
Alvas röst darrade.
— Tack!.,. Det har gifvits obevakade stunder, då
jag från dig uppsnappat en blick, en rodnad eller en
darrning, som kommit milt hjerta alt slå af fröjd ; ty
jag har i dessa tecken t rot t mig se, atl jag af dig var
älskad... O, Alva! säg mig ärligt, om jag haft rätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
