Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ryslig förklaring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du visste allt delta, och förskjöt mig likväl icke?
— Alva bad för dig!... Jag har väntat på
denna stund, då du frivilligt och af kärlek skulle förtro
mig allt!... Då först, Gerda! visste jag mig i dig
hafva funnit en maka, hvars hjerla odeladl är milt!...
Har jag bedragit mig?
— Nej, det har du visst icke!. .. Dig, min
barndoms ömme vän, dig ensam tillhör det nu helt och
hållet. Säg bloil, atl du kan förlåta mig; att du, efter
allt detta, älskar mig lika högt och lika varmt som
jag dig?
— Förlåtit dig, Gerda, har jag länge sedan; vi
hafva båda felat.. .. Alska dig gör jag, så högt milt
hjerta nu mera kan älska.
— Och jag får följa dig, då du reser? — frågade
Gerda, och höljde, sin mans händer med kyssar.
— Ja, i lif och död, — försäkrade Ernsl, och
tryckte henne trofasi till sitt hjerla.
— Och jag år också din, till lif och själ, —
försäkrade Gerda, med hela sin fordna ytterliga liflighet.
Sednare på aftonen slod Ernst ensam vid elt
fönster, som låg åt söder:
— O Alva! rena, tillbedda engel, du har segrat,
du har haft rätt: det ligger en stor och ädel njutning
uti atl förlåta, och såsom menniska och christen
uppfylla sin pligt. Nu först är jag dig värdig, — tänkte
grefven.
Några dagar derefter reste Ernst och Gerda,
glada och lyckliga, till Italien.
På en soffa, uti en liten täck våning vid
Drottninggatan, låg en blek, skön qvinna. Hennes ansigte
bar prägeln af ett öfverslåndet lidande. Bredvid henne
satt en man med reslig växt, dysira anletsdrag och en
i förlid fårad panna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
