Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ryslig förklaring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
din tillgifvenhet och sjelfuppoffring skulle kunna gifva,
. . . Hvarför kan jag icke i ditt hjerta uppväcka kärlek?
— Ernst! . . . jag har alltifrån första stunden af
vårt sammanträffande älskat dig. . . . Men först nu är
du fri! . . . nu kan jag, utan att behöfva rodna, säga:
Dig! och ingen annan har mitt hjerta alltid tillhört,
ifrån det ögonblick, jag visste att jag egde ett sådant!
. . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . .
Vi öfverlemna slutet af denna scen åt läsarens
egen inbillning.
Åtta dagar derefter firades Alvas och Ernsts
förlofning hos den sednares mor, som sedan något öfver
ett år varit enka.
Alva vistades på Lunda prestgård, till dess
brölloppet var förbi. Dagen derefter reste de till en egendom
i Wermland, hvilken grefven inköpt, emedan Alva icke
ville bo på Helenefors, såsom baronen önskat.
Baronens lynne blef efter Alvas giftermål allt
dystrare och dystrare; men grefve Ernst och hans unga maka
njöto deremot en ostörd och ren lycka. Den ädelsinnade
Alva hade, genom Försynens skickelse, ändtligen
funnit belöningen för sina många försakelser och
uppoffringar.
Gerdas lilla son fann uti Alva en öm mor, som
med odelad kärlek uppfostrade och vårdade honom.
Han var och förblef det enda barnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
