- Project Runeberg -  De värnlösa : Original-berättelse av M S S**** /
167

(1852) Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Epilog.



Ett år efter Alvas förening med Ernst, vandrade
baronen en mulen höstafton utmed forsen, på gångstigen
ifrån prestgården. Stormen tjöt i skogen, och
vattnets enformiga brusande utgjorde ett slags
ackompagnement dertill. Han stadnade på samma plats, der
han, för några och tjugu år sedan, befläckade sig med
en broders blod.

Mörka och förfärliga tankar trängde sig på honom,
och inom hans bröst rasade en storm, lika vild, men
mera härjande, än den uti naturen. Denne man, hvars
lif varit en oafbruten kedja af den mest hjertlösa och
kalla egoism, kände sig nu, i allt sitt öfverflöd, ensam
och öfvergifven af alla. Der han nu stod, med armarna
korslagda öfver bröstet, och dystert stirrade han ned
i djupet. Minnen af hans lif, dess brott och njutningar
genomforo honom; och vid denna återblick fann
han icke en enda dag af verklig glädje eller sällhet,
för hvilken det lönat mödan att lefva. . . . Derefter kom
minnet af Alva, och en frossa skakade hans lemmar.
Hans tankar dröjde, med passionerad envishet, vid
Alvas bild, som han tyckte sig se med sorgsen blick
betrakta honom, och peka åt himlen, hänvisande att
han hade mycket att ångra, afbedja och begråta! Men
denne man hade inga tårar, ingen tro, intet hopp . . .
Han var mycket att beklaga, som, ehuru uppskakad af
sina brott, likvisst aldrig skulle ens försöka att bättra
sig, eller att försona dem.

Plötsligt kände han sig hårdt fattad uti axeln, och
en röst yttrade:

— Gif hit din klocka och dina penningar, — och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:57:53 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/devarnlosa/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free