Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid afresan från Huacho rådde olika meningar bland skeppets
piloter om den knrs, som borde följas: några ville, att man skulle
styra mot norr för att så bastigt som möjligt passera stiltjebältet
vid ekvatorn, andra förordade den kortare vägen mot nordväst.
Den senare meningen blef rådande, men förorsakade en betydlig
tidsförlust; seglingen fördröjdes nämligen så väl af långvarig
vindstilla, åtföljd af regn, åska och sky drag, som af stark ström, >hvars
riktning hvar och en bestämde efter eget godtycke, ty det bör
anmärkas, säger M. Le Gentil, att hafsströmmarna utgöra en
märklig resurs för piloterna, hvilka på deras räkning skrifva alla
fel i sina kalkyler*. En uggla, som slog ned på fartyget, ansågs
af de vidskepliga bland besättningen som ett dåligt omen och gaf
de mera upplysta anledning till funderingar om närheten af land.
Eör öfrigt fångades med krok sjöfåglar, hvilket var det enda
tids-fftrdrifvet under den tre månader långa seglingen. Sedan man
d. 22 mars passerat linien vid 104° 20’ v. long. Par., nåddes
småningom passadvindens område.
»Från d. 10 maj hade vi det vackraste väder och den mest
beständiga vind man kan tänka sig, intet regn och ingen åska.
På hela fjorton dagar rörde man blott två gånger vid seglen.
Vår afsikt var att anlöpa Mariannerna, och aldrig har något land
varit mera efterlängtadt. Lifsmedlen började att tryta, och dieten
blef inskränkt till salt kött, d. v. s. man mångdubblade
anledningarna till törst, i samma mån som man inkräktade på medlen
att stilla den. Det minsta moln, som höjde sig öfver horisonten,
gaf en bedräglig bild af land; vi tyckte oss se berg, som gåfvo
anledning till oupphörliga vadslagningar, men solen, som skingrade
dessa rörliga landkonturer, ryckte oss snart ur vår ljufva villa ...
Utkiken fortfor att i hvarje ögonblick allarmera oss på detta
behagliga sätt; matrosernas uppjagade inbillning lät dem
oupphörligt se land. De varskodde oss med höga utrop, och likväl
tycktes landet fly undan för oss. Jag för min del led ohyggligt
af törst och drömde ständigt om friska källor. Hettan hade på
min kropp åstadkommit en bedröflig verkan, och liksom fordom
M. de Voiture hade jag grundskäl, som hindrade mig att sitta.1
Nästan hela maj månad tillbragte jag liggande på min säng i en
lika ömklig som obekväm ställning. Det var nära tre månader
1 Denna anspelning torde hänföra sig till något yttrande af M. Vincent de
Voiture, en af de tongifvande i Hotel de Rambonillets vittra salong. Hans Lettres
åtnjöto under 1600- och början af 1700-talet stor popularitet och utkommo i talrika
upplagor aUt ifrån år 1650.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
