Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»XX
utvägen, en sorgsen åskådare till det han icke vidare kunde
hindra; men vid hvars uppkallande till lif han verksamt ingripit Af
sina fordna menings förvandter led han smäleken att tadlas såsom
den, hvilken ombytt åsigter och svikit förbundet. Sanna
förhållandet är, att han stadnade, då fosterlandets väl, efter hans
öfvertygelse, bjöd honom att icke gå längre. Han svek ingen; men
rörelsen störtade förbi honom, då han icke mera trodde sig böra
följa den, på en för fäderneslandet, enligt hans omdöme, farlig
bana. — Skulle denna framställning, på något håll, finnas
misshaglig, så får förf. tillägga, att den utgör Dahlgrens egen förklaring
öfver sitt politiska handlingssätt Men för att icke synas skydda
sig under en hädangångens obevista utsago, vidgår förf. öppet, att
han, för sin del, anser honom hafva häruti handlat såsom det
anstår en sansad och redlig fosterlandsvän. — Till den ringa
verksamhet Dahlgren utvecklade vid sednast nämnde riksmöte, bidrog,
utom ofvan upptagne omständigheter, äfven den tärande sjukdom,
hvilken redan då beröfvade honom arbetsförmåga, och slutligen
bragte honom i grafven.
Presteståndets förtroende kallade, år 1834, Dahlgren till
full-mägtig i riksgälds-kontoret, hvilket förnyades år 1840.
Länge hade Dahlgrens vänner med bekymmer sett hans
aftagande kroppskrafter och den svaghet som rådde i hans sednare
diktningar. Tadlet uppfann förklaringar, hvilka sårande träffade
hans lefnads förhållanden, och äfven den varmaste tillgifvenhet för
honom kunde icke förneka, att hans yttre utseende gaf sken åt
smädelsen. Härmed förenade sig hos honom ett visst begär att
söka förströende lag, der han vanligen uppträdde nedslagen och
dyster; men snart liksom arbetade sig upp till ansträngd fröjd, en
stormande glädtighet. Det var ej mera det fordna Daturliga
skämtet, det icke beräknade glädje utbrottet, den lösgjorda sinnes
ysterheten; det låg ett bemödande, en strid i nästan hvarje yttring,
hvilka vittnade om en inre strid eller kroppsliga lidanden. Först
efter hans död erhöll detta tillstånd sin rätta förklaring; han led af
en obotlig sjukdom, den han i det längsta häl hemlig, och öfver
hvilken han efterlemnat följande berättelse:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
