- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Första delen. Lyriska dikter /
XXV

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»XXV

ningår voro, att derigenom huot)» skänka ett understöd ät de: sina,
hvilka skalle efterlefva honom i knappa omständigheter. Redan
följande dagen förmådde han ej emottaga några besök!

Såsom religions lärare var Dahlgren nitisk i sin tjenstgöring
och allvarsam uti utöfningen af sina pligjter. Det tycktes
"Greko-meo en dårskap och Judomen eo förargelse," att d«n skämtande
och ystre skalden kunde med varmt hjerta egna sig åt ett heligt
värf- Men dem sanna glädtigheten hvilar på ea grund af djupt,
alfvar och ett glödande sinne. Detta utgör ofta en volkai, hvars
Utbrott och lågor blända vår syn; men de krafter, som arbeta ide*ä
dunkla inre Skåda vi icke. Utan denna djupare grund blir skäon
tet blott en flackt och lättsinnigt grineri, eller ock en skärande
tir öfver sig sjelf och andra. •— "Lifligt var väl icke hans
predikosätt; men det flärdfria och hjertliga i hans framställning af de
heliga sanningarne, det grundliga och öfvertygande i hans lära, det
allvarliga och ordentliga i hans tjenste-utöfning, detta syntes alltid,
och för ordets sanna vänner gick intrycket deraf aldrig förloradt. Sjelf
utgången från fattigdomens boning, var han alltid den torftiges
tröstare och hjelpare, så långt det var honom möjligt att antgngpn af egoa
tillgångar bispringa eller gepom bemedlande hos andra åstadkomna"*).

Uti skaldekonsten, liksom i hvarje annat författareskap, är en
hvar mer eller mindre befryndad med någon annaa; men den sann
na skalden är dock alltid sig sjelf och iagen annan. Dahlgren bas
många likheter med Bellman; men dem förre är likväl alltid
Dahlgren, och ej en andelös härmare af den senare. Begge älskade
naturen och tecknade dem med förtjusning; men den enas.taflor
kunna aldrig förblandas med den andras. Begge hängåfvo sig åt
skämtet och en yster fröjd; men man hör på det första anslaget,
att den ena icke är den andra. Törhända kunde man uttryck»
skillnaden emellan dem, genom jemförelse med tvenne
instrument, hvilka begge lika rent angifva samma ton; men man urskiljer
genast, om den var t. ex. flöjtens eller klarinettens. På djupet af
Bellmans naturbeskrifningar ligger någonting vemodigt; det förefaller,

*) Pettersson, Tid C. F. Dahlgrens Jordfästning i Storkyrkan

den 17 Maj 1844; s. 9.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 27 19:43:23 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/1/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free