Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
Men nar som de kommo allt midt pä den sjö,
Så klämdt börjar gossen att andas.
Han sitter på stafven, med tårar på kind;
Ty mörk sänder himlen en brusande vind
Och böljan med stjernorna blandas.
"Hvi för du mig ut på det villande haf?
Snart drunknar jag väl i det slukande qväf —
Ve dig, om du sådant har vållat!"
Och bäst han så klagar, i stupande sjön
Från stafven det bergstrollet hoppar;
Och böljan sig tumlar mot svartnade skyn,
Och trollet förbytes i fräsande dyn
Till tusende rysliga kroppar.
De tjuta och vräka det skepp mot en hall,
Der splittras det snart, -vid en ljungande skräll,
Och gossen försjunker i djupet.
Men långt bort i hafvet en enslig ö
Sig höjer på bergiga foten;
Der sträcker ett träd utaf klaraste gull,
Öfver högaste sky, under djupaste mull,
Den eviga toppen och roten.
En underskön fogel der hafver sitt bo,
I toppen han bygger och sjunger i ro,
Dock ofta kring hafvet han flyger.
Och knappt är han skådad, förrn himmel och jord
Och vatten uppklarna och lugna;
Då lundarne frodas och rosorna le,
Och vingade skaror i träden sig te,
Att nyfödda blommorna hugna.
Så flög han nu öfver det brusande felt,
Och vågorna tego, och stormarne snällt
Försvunno bland mörkaste klippor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
