Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
sig som skimrande punkter åt alla håll och baba guldgula ben.
Månen är en tjufpojke, som tror, att vi äro ankor i naturens
stora damm; ty han kastar månstenar ned på oss. Månen är
en garnhärfva, som syster Freja nystar deruppe i skyn och
vid månadens slut utnystar. Månen är en Holländsk ost,
hvarpå de Holländska sjökaptenerna i saligheten frukostera.
Månen är en blank riksdaler i den himmelska riksbanken,
stjernorna plåt- och tvåskillings-stycken. Månen är en svirrande
student; kl. 6 à 7 kommer han brusig, rusig och rosenröd
uppskjutande från oceanens krogar på himmelen, slutligen börjar
han återfå sin bleka studerfärg, börjar att bläddra i
bokluntorna (molnen) och tar stundom frihetsmössan (månringen) på
sig — hvilket alltid betyder oväder och ofred i naturen.
Månen är nattens trollkittel. Månen är en Schellingian, enligt
det allmänna begreppet om slika ting; tv ljuset borgar han
från den stora Platonska filosofen Solen; han fördrager ej
dagen, lefver helst i natt och mysticism, gifver åt alla
andra föremål en egen besynnerlig anstrykning, skapar
svärmare. — Månen är en katholsk prest, som står mellan
himmelens altarljus med chorkåpan på sig, och stänker vigvatten
(daggen) omkring sig ned på jorden.
Månen är jordens lakej. Dock — hvarföre smäda
honom? Hur mången gör han icke lycklig? De flesta kyssar
gifvas ju i månskenet. Hvem skulle vilja smäda den
hedersmannen? Visst är han en kopplare; men en ljuf, en
älskans-värd kopplare.
Ack! föreställom oss en söt, suckande, smäktande,
brinnande, trängtande, väntande, blossande flicka i en ljuf
månskensstund, i knarrande saffiansskor med stråperlor, hvilande
på ett läger, hvitare än det tunna flor, som till hälften täcker
henne. Hur ligger hon ej der, som en kärlekskyss, som en
naturens innersta suck. Månen faller in genom fönstret, du
stiger in. "Fredrik," hviskar hon darrande, "hvarföre så?" —
och så ßveper hon flors-manteln omkring sig, och hoppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
