Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416
Dina runda, välbildade, snöhvita armar likna ett famnande
månsken, hvilket vinkar och lockar, hvälfver sig sakta,
sänker och höjer sig mellan skuggorna. Nu sjunker solen i
böljan, likt en glimmande fröjdetår. Har din åsyn lockat henne,
att så tidigt skynda sin kos? Hon bortkastar sin spira, krans
och mantel för att nedgå i vattnet och badande få omfamna
dig.
Men se uppåt rymden. I spetsen för stjernorna tågar
tempel-jungfrun Venus. Vid din anblick stanna de på
hvalfvet i ordnade chörer. Din invigningstimma slår. Skogen
kring Brunsviken är som ett skönt, grönskande sidenomhänge
kring den brudbädd, dit du skall nedgå. Nu rör du din fot,
rädd blickar du ännu en gång omkring dig. Nu försvinner
solen, sista kuku-ropet höres i Haga, vinden rullar ut vågen,
hviskande böjer sig vassen, blommorna fyllas med perlor,
längtande utsträcker du armarne mot böljan, och i en blick
gömmer du de blottade formerna i dess famn. Vattnet
ringlar sig omkring dig och smeker din tjusande bild.
Sköna svan på den gungande ytan! Täcka Anadyomene
på den sälla, glittrande planen! Har böljan ett hjerta, hur
mägtigt skall det ej slå mot ditt eget hjerta i denna stund.
Hon famnar dig, hon kysser dig, hon brinner i eldslågor.
Ditt buckliga hår flyter som en morgondimma öfver sjön,
beglänst och genombrutet af vesterns aftonrodnad. Hur tätt
sluter sig ej vattnet omkring dig; det darrar och skälfver af
trånad. Der upp-porlar en bläddra från botten. Var det en
suck från de fängslade andarne i djupet? Sköna flicka!
hvilken salighet ingifver du mig icke, och likväl måste jag gråta
vid din åsyn. Vet du väl hvarföre? Ack! der du nu står,
hur liknar du icke en vattenros, som under blomningstiden
prunkande höjer sig öfver ytan; men vid sitt förvissnande
åter sänker sig ned under böljan. Ljufva, men sorgliga ödel
Rosor och tårar äro eder lott, J jordens tärnor. Vore jag
deruppe i skyn — jag tog dig med mig på ett guldmoln,
förde dig genom miljoner solhaf, tills jag slutligen stod med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
