Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■132
Och hvarje ros insöfd i dödens blund.
Liksom en öcken Thules ängder lågo,
Och uti höstens dok sig svepta sågo.
Och gråtande de blida stjernor, klädda
I sorgskrud, syntes stå vid jordens lik,
Då kom du, vinterdrott, att Norden rädda,
På mägtig kraft och stora bragder rik.
Du krympte hösten hop till hvita drifvor,
Och klädde gubbens bröst med isens skifvor.
Hans bölja tog du om dess hals och stängde
I fasta grottan in dess vilda kraft;
På våta granen silfverdukar hängde,
Och gaf åt ängens barm det skira taft.
Med liljor, utur molnens sköte födda,
Ånyo blefvo dal och fjell beströdda.
Du ropade på mig. Jag kom. Till marken
Jag slog hvart trotsigt träd, som ej för dig
Sig böjde vördnadsfullt i vinterparken,
När du drog fram uppå din krönings stig.
Med åskan stred jag, och hon föll förkrossad
I hafvets natt, förgäfves åter lossad.
Du spiran svängde öfver mörka leden,
Och norrskenet slog fram i rosenblod.
Det blänkte skönt i drifvorna på heden,
Då Karlavagnen högt på himlen stod,
Och månen, som ett isberg ibland vatten,
Flöt öfver rymdens fält med prakt i natten.
Då Nordens män ur sina hyddor trädde,
Och prisade din fägrings hulda drag;
Af dina vindar och den kraft sig glädde,
Som du dem gaf i vintrens friska dag.
Ljuft bjellran klingade i månskensqvällen,
Vid trafvams språng utför de branta fjällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
