Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 88
Som grifter kasta upp i midnattsstunden:
Hur tjut man hört från kyrkor, och ur benhus
En sorglig suckan, jemmerrop ur grafvar,
Sett hvita svepningar i luften fladdra!
Hur klart och tydligt nu, hvad fordom stod
Så dunkelt tecknadt för de skumma blickar!
Hur ofta svettades jag ej att pregla
I skalln på katechumeni i kyrkan,
Att kroppen dör, men anden flux ur gruset
Går, Gud vet hvart, till himla, och der bidar
I två, tre tusen år, till dess han kommer
Att ta ingen sin fordna murkna hydda,
Som då bastant sig åter sammanfogar
Ej utaf ler, men finsta etherämnen;
Men anden under tiden skulle vara
Fullkomligt utan all gemenskap, frändskap
Till hvad han här har åtrått eller afskytt!
Nu vet jag annat. — Bort till Hades ilar
Hvart enda lif, att under långsam pröfning
Igenom eld och luft och vatten renas.
I seklers sekler räcker detta arbet.
En bor i mörker, en i skymning, andre
I dagrandsflamman; någre åter dväljas
I skogars djup, bland stormar, öde klippor;
Och aldrig någon förr förlossning finner,
Än allt försonadt är, som blifvit brutit,
Och själen tvagits ren från minsta stoftkorn.
Så vandrar girigbuken än bland skatter,
Och står och ser på dem i köla mörkret,
Med ögon utaf eld och namnlös trånad.
Så får han evigt gå, till dess han lärt sig
Sin dårskap inse och densamma döda.
Så smyger vällusten ännu kring bädden
Af sköna tärnor, plågad och förbannad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
