Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■299
På blanka lian han sitt timglas hängt.
Der rann ej sand, som matte snabba stunden;
Men droppar utaf blod och tåreperlor,
Dem döden pressat ut af jordens barn.
Se’n kommo djeflar, barande standarer,
På hvilka alla Beelzebubs mandater
Och alla satans bragder voro skrifna:
En rad, så lång som hela vintergatan. —
Nu steg ett rop ur hundratusen munnar,
Likt gnyt af stormen, då han skakar traden
En ryslig höstnatt, eller liksom Ætna
Med dån sig hafver, så att hafvet skälfver.
Det satan var, hvars ankomst så blef bådad.
Ett åskmoln lik, ifrån hvars svarta mörker
Gå ljungeldsblixtar ut, så syntes satan,
I fotsid mantel, lik den dystra strimma,
Som solen vid förmörkelser plär sprida.
Nu till ett berg han uppsteg och till thronen,
Lik mörka röken, som mot himlen höjes
Ifrån en itänd stad. I massor nu
Rundt kringom honom, lika dalens dimmor,
Ikring ett fjell, dem stockeldar i natten
Med eldsken färga, millioner andar
Sig lägrade. En tystnad plötsligt bröt
Det stora skådespelet, när från thronen
Sig satan reste upp, och talade:
"J throner, väldigheter . . ."
Brandelius. Ja så! Ha, ha, ha! Nu börjar jag förstå:
tuben var ej blott god för ögonen, utan äfven för öronen!
Nej, du narrar mig ej vidare; håll inne med din beskrifning.
Jag är redan tillräckligt trakterad af hvad jag hört.
Kullman. Nå välan! för att säga sanningen, är det en
dikt, som Dahlgren skref här om dagen och af hvilken jag
endast lagt detta på minnet. — Men vi skulle ju ändå
fördrifva tiden med något. Hvar äro vi nu?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
