Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
Du lefvande står.
Att dig från mig skilja
Ej menniskovilja,
Ej listen, ej våldet, ej döden förmår.
Evigt din Fredsik.
Jag trädde sprötan genom öppningen, och under det jag
nyttjade det andra hålet till mitt ögas vägvisare, lyckades
det mig fullkomligt att på vattenkannans lock nedlägga min
trosbekännelse. Knappast var detta verkstäldt, förrän det rann
mig i sinnet, att jag begått ett dumt streck. Besinna nu,
tänkte jag, om modern, fadern, trädgårdsmästaren eller
någon annan oinvigd dessförinnan kommer och hittar på att
läsa hela episteln. Jag knäppte hop mina händer och anropade
Venus, att på samma sätt som hon gjorde med Æneas, när
han tågade till Karthago, så länge betäcka med ett
guldmoln min skrift, till dess ägarinnan sjelf kunde anlända. Jag
bad ej förgäfves. Hon återkom, grep efter vattenkannan; men
flög förskräckt tillbaka, då hon fick se den på locket
liggande biljetten. Hon upptog den. En flammande färg uppsteg,
liksom en morgonrodnad, och öfverhöljde hennes kinder med
det skönaste Feniciska purpur. "O! du älskar mig då? Evigt,
evigt!" ropade hon, tryckte bladet till läpparne och ilade bort,
likt ett hvirflande snömoln öfver fälten. Jag hade hört nog
och sett nog. Jag var älskad, det var summan af all min
kunskap, — och hvad behöfdes mer. Jag tillpluggade mitt
stjernkikeri för evigt; jag hade sett Venus i sitt fylle och
mer hade jag ej velat se. Att nu beskrifva känslorna af den
saliga vissheten att jag var älskad, förmår icke min penna;
jag nedlägger den, för att öfverlemna mig åt njutningen af
de ljufvaste drömmar. O! att de länge, ännu länge måtte
qvar-dröja!
Då jag inträdde till min mor, stötte jag på en man i
reskläder, som grep mig något hårdt i armen och ropade:
"God dag, pojke! Hvad fan nu, drömmer du eller är du
vaken? Du går, som du ej skulle se något Guds skapade grand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
