Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjunde Kapitlet,
Ætt tiferbiieh »å mto Barnaotn.
Jag minns den ljufva tiden.
Fru Lehngrek.
Det var en klar September dag. Solen hade, liksom fälten,
antagit en blekgul färg. En och annan blomma stod, sedan
sommarens högtid, ännu qvar; men stum och tyst var
löfskogen. Sluten inom sig sjelf satt Nahum på det så kallade
djeknelasset, och stirrade utåt vägen. Denna dag var den
första sorgliga, som han öfverlefvat. Han hade tagit farväl
från sitt hem och sin mor. Ännu efter en mils resa såg han
henne i sin föreställning gråtande stå på farstutröskeln, följa
med den långsamt, liksom i ett liktåg framskridande vagnen,
ända öfver gärdet till den röda grinden, der hon räckte
honom sin famn och gaf honom den sista kyssen. Han hörde
ännu i sina öron de ömma förmaningarne, att ej glömma
skrifva, se väl efter sina saker, stiga af och gå utför alla
branta backar, knäppa väl igen rocken om sig, m. m. Han
upptog sin näsduk och gret ånyo bitterligt. Det var den
första gången han gjort en så beskaffad resa. Hans längsta
färd hade hittills sträckt sig till sockenkyrkan, grannarne och
den närbelägna staden.
Nu skulle han, i Bitt 10:de år, på egen hand afresa till
skolan, för att der, hvad man kallar, studera. Schenbergs
svinmage och Sjögrens grammatika, båda en skänk af
kyrkoherden, lågo, jemte katekesen, Fants postilla och diverse
andra böcker, väl inpackade och med hvitt pappers-omslag för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
