Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
samman öfver det lätt andande bröstet, och jag
insomnade."
Detta var den första skapelsedagen af mitt inre, den
fjerde före min nattvardsgång; ljus och mörker skiljde sig åt,
och se, det vardt af afton och morgon den första dagen.
Ändtligen nalkades den vigtiga stunden: "Pingst,
föryng-ringens fest,", då det högtidliga begåendet skulle firas. Den
beskedliga, enögda gumman var med sjelfva solen uppe för att
bränna och krusa vårt hår, tillse, att hvar och en klädde sig
städadt och snyggt, utan något dun på rocken, och med hvit
näsduk i fickan. Sjelf läste hon,- med glasögonen på sig och
snusdosan i hand, ett kapitel ur sin stora messings-beslagna
bibel och sjöng dertill en psalmvers. Kaffe bjöds; men vi
togo det icke, och gumman, under upprepande af orden ur
katechesen, berömde vår samvetsgranna känsla. Hjertat var så
lätt. Det förekom oss, liksom sväfvade fridsenglar mellan oss
alla, ifrån den ena till den andra. Vi tyckte, att de hvarje
ögonblick med sina osynliga händer ville trycka oss närmare
tillsamman, hjerta mot hjerta och famn mot famn. Man var
så god, så mild, så ömj så hjelpsam. Detta röjde sig äfven
hos dem, hvilka ej hade denna höga fest att fira. Den som
ägde en bättre klädespersedel, lånade gerna åt den andra af
sitt förråd, den fattigare ihågkoms med en finare halsduk, ett
helare skoplagg. Man hade allt gemensamt, och det fanns
ingen, hvilken, åtminstone den dagen, nämnde något vara sitt.
Det herrskade bland oss alla ett hjerta och en själ. Allt
gammalt gnabb var förgätit och förlåtit, och äfven de lärare,
hvilka man mindre älskat, inneslötos i våra tankar och böner.
Nu ringde den så kallade prestklockan, och erinrade om
gudstjenstens snara begynnelse. Den gamla hedersgumman
stod redan på tröskeln, utstyrd i en vid uppsatt mössa och
en svart kamlotsklädning, med psalmboken under armen och
manade till affärd. Vi uttågade. Hur skön och föryngrad
framställde sig ej naturen, hur ren, som en engels bröst,
himmelen med sitt flammande hjerta, solen! Hur sjöngo ej emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
