Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
oss kyrkogårdens nvlöfvade träd, med sina gröna, lättrörliga
tungor! Från grafstenarne hade vinden undanblåst det
minsta damm. De reste sig som altaren i denna dödslund,
bepryd-de med friska blomsterkransar, ej från förgängelsens, men
lifvets gärdar. Med ödmjukt sänkta blickar, men med tanken
upplyftad mot höjden, instego vi i det majestätiska templet.
Talrikare än vanligt hade församlingen infunnit sig.
Stämmorna från de sjungande hördes denna dag starkare, ännu
mera förhöjde af skolungdomens sång från orgelläktaren.
Intet störande missljud afbröt det högtidliga, och andakten
syntes upplifva alla, äfven de små barnen, hvilka på pallar
stodo och höllo, jemte föräldrarne, i psalmboken. Predikan
äfvensom talet till nattvards-ungdomen var slutadt. I de
oskyldiga ögonen glänste, hela raden utåt, tindrande, saliga tårar,
liksom morgondagg från ett rosenfält, och äfven församlingen
skakades af en djup rörelse. Under sjungandet af psalmen:
O Gud, som ej de spädas röst föraktar, begyntes tåget. Med
den uppslagna psalmboken i den ena handen och den hvita
näsduken i den andra, gingo vi två och två, och i spetsen
för alla, sjelfve läraren, som beredt oss. När vi skredo förbi
den gamla, beskedliga gumman, sågo vi upp mot bänken, der
hon stod. Stora tårar tillrade utför de fårade kinderna, och
vi hörde, huru hon med gäll röst instämde i sången;
hopknäppande sina händer, blickade hon än ned på oss och än
uppåt mot höjden. Då vi varseblefvo vår lärare, tycktes ett
mod upplifva allas bröst, liksom skulle han hafva framfört oss
till den Eviges thron med dessa ord: Här är jag och barnen
dem du mig gifvit hafver. Framkomne till altaret delade
vi oss i tvenne flockar, och när läraren knäböjt, slöto vi oss
på samma sätt kring den heliga’ altarringen. Hvad själen i
detta ögnablick kände, hvilka himlar af saliga rörelser der
utbredde sig, upplysande, värmande, lifgifvande, förmår ingen
menniskotunga uttala. Det är ett språk för englar, ett tal i
de saligas församling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
