Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
dag, då han af dessa bleka läppar mottog den första liksom
den sista kyssen! Han såg den lilla trädgården, der de lekte
tillsamman, och den ros hon bröt och räckte honom till ett
kärt minne. Huru var nu icke allt förändradt, bleknadt och
förkolnadt! Den glada, den sorgfria, den himmelska flickan
fanns icke mer. Ett rof för en svärmande inbillning,
tillhörde hon icke mera jorden utan högre verldar. — De trenne
vännerna anmodades att sitta ned på en grässoffa. Den
åldriga aflägsnade sig obemärkt.
Efter en lång tystnad, och sedan den beslöjade
hemtat sig, sade hon med en matt stämma: "förlåt mig, att jag
besvärat er. Ni har varit allt för god, som bönhört min sista
önskan. Fredrik, minnes ni för många år sedan en flicka,
hvilken ni så ömt älskade och hon er, och de voro sälla!
Ack! det var alltsamman blott en dröm." — Här gjorde hon
ett uppehåll. Fredrik kunde ej uttala ett enda ord. Hon
uppslog slöjan. Ett blekt, men himmelskt ansigte, utan
fläck, utan skrynkla. —"O, Gud!" utropade Fredrik, och
sjönk till hennes fötter. "Stå upp," hviskade hon, "det
som har varit, är icke mer. Bandet är brustet. En högre
verld har slutit mig till sitt bröst. Der uppe bor min
älskade, och i dag är min bröllopsdag." Hon kastade slöjan
å-nyo öfver sig.
Jag vill i korthet upprepa mina öden. Efter er
bortresa sörjde jag er länge; men tiden utplånade minnet. Vi
flyttade åt landet, jag vistades till större delen allena; min
far var, som ni erinrar er, rubbad till sitt förstånd, han dog,
och min mor snart derefter. En afton, för trenne år sedan
just på denna dag (solen stod liksom nu i sin nedgång och
kastade sina röda strålar öfver de dallrande lofven), trädde
mig en snöhvit, bevingad gestalt till mötes. Han var så
skön, så himmelsk. Mina ögon liksom bländades af hans
glans. Han såg på mig med så rörande, talande och ömma
blickar, • likasom han velat genomstråla hela mitt inre. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
