- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Fjerde Delen. Prosaiska Uppsatser m.m. /
274

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

r274

Jag såg också hos cn biskop, jag (ror det var mer än
biskop. — "Hvad såg ni? Fredmans Epistlar?" — "Bevars,
hur ni talar; jag såg" — "Venus, uppstigen ur badet?"
— "Åh, ni Sr då alldeles kollrig. Huru skulle en andans man
våga hafva något sådant (han, som skall drifva ut den lede
frestaren, och korsfasta, om ej sitt åtminstone andras kött),
äfven om det vore en skapelse af Byströms mästarehand?
Nej, hvad jag såg, var en stor svart pudel." — "Det var väl
icke Mefistofeles heller?" — "Nej, han kallades, låt mig draga
mig till minnes, Janke Jensen. Namnet var underligt. Det
lat som hunden blifvit döpt; — men nu till sjelfva
saken!"

Janke Jensen (enligt Bellmans påstående en dansmästare
i koret) var ett högst märkligt djur. Han förstod sin herres
minsta miner och vinkar, var lydig som en Neger, och
när han hviftade med svansen, var det en glädje att se
derpå.

En dylik icke fyr- men två-benad tjenare hade majoren.
Denne kom en dag till brukspatronen, gjorde ställning för de
tre officerarne, och framräckte trenne kort. Det var en
bjudning på boston. Anspråken voro sålunda till en början
betydligt nedsatta. Huru mannen envisades, måste fändrikarne taga
hvar sitt kort. A. erhöll klöfveråtta, B. spader knekt och C.
hjer-terfru. Den sistnämnde hade sålunda utslagskortet. Minst af
allt tänkte han dock på detta. Hjerterfru och den vackra
ryttmästerskan förespeglade den innerligaste sympathi. Hvad
återstod att göra? Hörsamma och lyda. Man hade tagit
på hand.

Vackra Heloisa! jag ser en fråga sväfvande på edra
läppar. Jag förstår den. Jag har alldeles förgätit att förtälja
något om den sköna frun. Hon synes hafva yttrat sig blott
en enda gång på det der merbemälde kalaset. Innan
fändri-karnes afresa måste författaren häruti afbörda sin skuld. O!
huru är det möjligt att medhinna allt? Jag skall dock
uppkasta en liten grundritning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:59:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dfcsamarb/4/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free