Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r280
Mine gunstige läsare! jag kommer straxt till honom.
Penningar flyga oss icke genast i händerna. Men dessförinnan
måste jag förtälja en annan historia, hemtad från en af våra
prisbelönta författare. Berättelsen är så naiv och
hjertrö-rande, att jag i min lefnad aldrig skulle önskat mig
hafva författat något mera, och jag vore viss om min
odödlighet.
Att begifva sig till Söder och södern, äro tvenne
him-melsvidt åtskiljda ting. Till det förra fordras ovilkorligen, att
man skall vara pank på allt hvad mynt heter. Det sednare
kräfver fulla fickor och goda rekommendationsbref, äfven om
hufvudet Ur tomt. Vi förbigå det förra, och hålla oss endasl
vid det sednare.
De fleste våra läsare känna förmodligen herr Nicanders
sednaste produkt: Minnen från Södern. I första delen, sid.
12, förekommer en alldeles oöfverträffelig idyll, hvilken jag
här tager mig, för bättre minnes skull, friheten att aftrycka.
Jag vill kalla den:
Hoby Flickan.
"En dag under mina vandringar 1824, anlände jag, med
mina tvenne unga reskamrater, till Hoby prestgård i Blekinge.
Gästfritt och vänligt inbjödos vi af kyrkoherden och dess fru
till cn god middagsmåltid. Medan vi åto stod bakom
matmoderns stol en ung, omkring 17 års flicka, med långt guldgult
hår, fina lintygsärmar och ett rödt lif. De stora bli ögonen
blickade blygsamt, men förståndigt omkring, och hm tycktes
troget lyssna till allt hvad som sades, äfven då hon
emellanåt uppassade vid bordet. Under angenäma samtal om
Blekinge i allmänhet samt om Hoby sockens fornminnen isynnerhet,
för hvilkas närmare kännedom kyrkoherden sjelf yttrade ett
upplyst nit, förflöt större delen af dagen, och den allt lägre
sjunkande solen manade vandringsmännen till uppbrott, för att
innan natten kunna komma till Runneby. Vi togo afsked,
spände renslarne på ryggen och tågade af. Knapt hade vi
förlorat kyrkan och den trefliga prestgården ur sigte, förrän vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
