Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r82
ligt varde, och bad henne behålla den såsom elt minne af de
fyra vandringsmannen. Hon mottog den med nedslagna ögon.
Vi bjödo henne vanligt farväl, och annu en lång stund såg
jag henne stå orörlig qvar på samma ställe, till dess hon
plötsligen begynte med fladdrande hår springa till prestgården
tillbaka."
Der hafva vi alltså plåtsedeln. Än tjugufyra skillingen då ?
Straxt, mine läsare, straxt! Jag måste först anställa en liten
kommentarie öfver flickan.
Åf Heimdall och Aftonbladet har allmänheten blifvit
un-derkunnig om, att författaren till denna roman detta år gjort
en resa söder ut, till Danmark. Oberäknadt nöjet, ansåg han
det för en pligt att resa utrikes, isynnerhet då han af
Svenska akademien högst oförtjent blifvit ihågkommen och hedrad
med det Lundbladska priset. Detta rese-stipendium ar väl
inte så stort, som det herr Nicander erhöll; men det räcker
åtminstone till Hoby. Dessutom är det helt annat att färdas
till Rom an till en Svensk prestgård. På det sednare stället
får man åtminstone fri mat. Jag kan ej dölja, att, när jag
nedkom till Blekings förtrollande nejder, nyfikenheten dref mig
att uppsöka denna sällsamma piga, "hvilken blickade så
blygsamt och förståndigt omkring, och tycktes så troget lyssna till
allt hvad som sades." Efter någon forskning (jag började med
alt fråga efter fornminnen, och gick sedermera framåt ända
till 1824) påträffade jag henne å Hoby gästgifvaregård. Hon
var nu på sitt fyra och tjugonde år. Jag tillsporde henne om
det "röda lifvet;" det var söndersprättadt och urväxt. De fina
lintygsärmarne förevisades, och voro i godt stånd, med
undantag af en skärf midtpå. Annars var hon sig lik; de stora
blå ögonen sutto ännu qvar på sitt ställe; håret ej så
mycket guldgult, mera kastaniebrunt. Jag frågade henne, huru det
der svarta åskmolnet sett ut, och i hvilket väderstreck det visat
sig. Det förra aftecknade hon i köksspiseln med en bit kol;
om det sednare underrättade hon mig från en höjd straxt
utanför. Jag sporde henne vidare, hvarföre hon så snöpligt skju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
