Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r290
kingsflicka, med dessa ord i mannen: "ryttmästaren häller pä
och kör gödsel (hon menade förmodligen, att han stär och
ser på körningen), och ar ej hemma; men fröknarne komma
genast." Hon bad emellertid att fandrikarne ville stiga in
genom tradgärdens bakport och vänta i lusthuset; hvarpä hon
trippade förut att visa vägen. Man hukade sig och gick
på tå.
I Sverige måste man Vid dessa och dylika halft
förstulna möten bida på en dam, åtminstone en half timma; uti
andra länder ar denna alltid eller merendels en qvart förut. Så
olika gä klockorna. Men hvad hör detta hit? Nog af, de
unga herrarne fingo vänta en ganska dryg halftimma, men i
stallet för fröknar kom der thé. Ännu en qvart, nå ändtligen!
så anlände de; dock nej! det ar blott Elise. Det var ändå
en tröst. Sedan hon gjort åtskilliga svängningar i
korsgångarne, gick hon helt sakta till lusthusdörren och knackade
alldeles som på frimurare vis, tre gängor, med sina små fina,
hvita elfenbensfingrar. Officerarne öppnade. En lång ramsa af
ursakter, derpå parlamentering och slutligen öfvergången till
sjelfva saken.
Efter åtskilliga öfverläggningar hit och dit, vann fändrik
Axels förslag allmänt bifall: att den lilla vackra frun skulle
på förmiddagen, då festen firades, narras genom någon låtsad
bjudning ut från gården; under tiden lagade sig sällskapet i
ordning, utklädde sig till riddare, sköldmör, feer, m. m., för
att sedermera i triumf hemta dagens drottning tillbaka.
Funnes det någon gammal trollpacka, någon tandlös tant, till
hvilken bjudningen kunde ställas, vore illusionen så mycket
fullkomligare. Man fore då för att rädda och befria den
fängslade ur det förtrollade slottet. Dä ryttmästaren ägde ett
tillräckligt antal hästar, ehuru skräpiga de voro, kunde man på
dem i en desto högtidligare glans begifva sig till och från
stället. De voro åtminstone i ett fall dråpliga, de skenade
icke. Middagen borde, i fall, som man hoppades, väderleken
tillät, serveras i löfsalen; på aftonen kunde trädgården illumi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
