Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r313
att middagen var färdig och att sällskapet täcktes intaga
densamma i löfsalen.
Nu har jag dem åter tillsamman på ett ställe. Då
författaren sjelf ej ^ får någon middag, vill han deremot taga
sig motion nedåt sjöstranden. Det lilla fyrverkeriet är i
ordning, båtarne löfbeklädda, kransar bundna, lyktor och
bloss i ordning; inspektören har redan fått det
undansnillade råglasset sin kos, och vattnas i munnen på förhand
efter det förträffliga finkel, derur skall rinna; de gamla
kamparne vanka, som förbråkade rör, i hagen, att göra sig
skadeslösa efter mödorna, och den lilla Lovise trippar i
trädgårdsgångarne upp och ned med tallrikar och annat
dylikt. Solen har i betydlig mån sjunkit på himmelen, ännu
några timmar, och den stilla, ljufva, herrliga aftonen nalkas,
och med honom upplösningen och slutet.
"Felicie," sade Carl, är du ännu ond på mig?" —
Hon nedslog ögonen. En paus. — "Nej!" hviskade hon, så
lent, så sakta, så tyst som en flägt från en lätt susande
pop-pel, och villigt lade hon sin hand i hans. — "Du älskar mig
då ännu," tillade han. I stället att svara såg hon upp på
honom med sina eldiga, blixtrande ögon. Hvilken
outsäglighet i denna blick! Så kan endast kärleken blicka. Det
gifves blott en blick, hvilken är skönare, innerligare: oskuldens,
trons och bönens upp till höjden.
Ej långt derifrån satt Axel bredvid Dione. Intet ord
vexlades; men desto sällare klappade deras hjerta.
Himmelska minuter, då kärleken är den sol, hvarifrån vi hemta allt
vårt ljus, all vår värma! Hvem har icke åtminstone en gång
i lifvet förnummit eder sötma! Den som ej kan älska, hvars
hjerta sammanfrusit till is, måtte i sanning vara den mest
beklagansvärda af alla varelser. För honom skapar sig
verlden till en ocken, der intet vänligt återsvar, ingen huldrik
motblick, ingen tröst, ingen vederqvickelse finnes.
Bernhard och Elise hade, jemte den lilla frun, tagit
plats på en gräsbänk. Med ett fint halmstrå drog den skälm-
Dahlgrens Saml. Årb. IV. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
