- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
4

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

4

flere prostens föregångare. Det var ett lågbent åkdon med
en aflång korg, nätt och jemt så stor alt en häradsprost
kunde rymmas deri. Den hängde på langa remmar och ett
par rostiga fjädrar. Baktill var ett litet säte, hvilket, när
ingen salt derpå, beständigt skallrade och guppade upp och
ner. Ett oupphörligt knarrande och vinglande åtföljde så
väl korgen som hjulenj men som gubben kände hvarenda
sten på sin kyrkoväg, körde ban alllid utan några puffar;
det enda kunde vara, då han ur skinnpungen framtog den
vanliga söndagsslanten åt den blinda fattigstugu-gubbeii vid
kyrkbyns grind. Då kunde det hända, att hästen gjorde
ett snedsprång, alltsom tömmen vred sig, och drog åkdonet
öfver någon bullersten.

Det andra märkvärdiga tinget var gubbens pipa. Hon
kallades gemenligen snuggan. Denna var prostens lif- och
munnpipa, oaktadt han ägde nära ett dussin långt bättre,
dels af sjöskum, dels af träd och porsellän. Hon var
försedd med elt kort läderskaft och en piprensare i sitt
vederbörliga rum, samt ett vid ändan inskrufvadt flått
munn-stycke, som jemt passade åt gubbens underläpp. Hufvudet
var vanligt och af sjöskum, med silfverbeslag, försedt med
ett lock, hvarpå en markatta stod och utpustade röken
genom näsa och munn. Pipan var så pass stor, att hon
höll eld ända från prostgården till den omtalade backen, då
gubben vid klockornas ljud lade henne ifrån sig hak i sätet.
Hörde han ej klockorna, höll ban stilla och drog några
bloss, lill dess de uppstämde sin klang. Hon medförde
alltid elt slags snarkning-eller ett visst snagglande, och
dervid var gubben så van, alt, om någon gång, på fremmande
ställen, en annan pipa bjöds honom, det ej rält smakade
utan denna musik. Han tog henne fördenskull merendels
med sig, hvarthän ban reste.

Den tredje dyrbara persedeln, och hvilken lika troget
som pipan åtföljde sin husbuiide, var en gammal, tjock,
okostlig hund, soin kallades Lasse. Det enda gagn han
gjorde, var att kunna hålla gården ren från fyrfota djur.
Han låg annars, anliugen det var sommar eller vinter, inne
vid spiseln och sof; men bemärkte han sin herre taga till
hatten eller käppen, reste han gäspande på sig, utsträckte
försl bak- och så framfolterna, och kom med svansen hvif-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free