- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
13

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

13

hunden att vara på sin post, stiga upp och helsa, hvilket
tillgick på det vanliga sättet: först med en stor och vid
gäspning, derpå med en långsam och tåglig sträckning af
ryggraden, fram- och bakbenen, derefter med ett sakta
framskridande och nosande på den fremmande, samt
slutligen en förnyad gäspning, hvarpå han vände sig mot
magister Falallelej, satte sig på svansen och såg honom
mycket förståndigt i ansigtet.

Hvilka påföljder delta begrundande hade med sig, blef
mer än tydligt tvenne dagar derefter, då ett något
bullersamt uppträde förekom i den annars fredliga och tysta
prostgården. Eu strängare rafistulalion, än här skedde,
efter missläukta böcker, har visserligen aldrig försiggått i
något rike, ej en gång i Ukasenland. Egentliga orsaken
till detta klameri var Lasse. Magister Falallelej hade
nemligen på tisdags förmiddagen sysselsatt sig med
uppställandet af sitt bokförråd. Böckerna voro utstjelpta
huller om buller på golfvet. Lasse, hvilken ej ägde någon
sysselsättning för ögonblicket, beslöt att trafva upp till
den nya gästen för alt efterse, hvad han kunde hafva för
sig. Han kom också mycket fredligt inspatseraude; såg
åt sängen, men vågade ej stiga opp, hvadan han i stället
gjorde åtskilliga högst makliga turer kring rummel. Den
största anständighet röjde sig i hela hans väsende.
Emellanåt satt han ganska lugn, och åsåg magisterns
outtröttliga möda, till dess en viss nödställdhet tvang honom att
mot Reinhardts predikningar, som voro ställda på kant mot
väggen, .låla utströmma hela sin fördömelse. Adjunkten,
hvilken i samma stund både med öga och öra uppfattade
det ljungande analhemat, och just nu slod med Tollesons
domedags-predikan i hand, drog med denna lagsens
hammare hunden så kraftigt öfver nosen, alt denne, skriande
och i fullt fyrsprång, skyndade ut genom dörren för att
begifva sig till prosten, och inför honom beklaga sig öfver
den lidna, smädeliga behandlingen.

Hunden var prostens ögnasten, och ingen vågade röra
eller bestraffa honom, utan prostens föregående imprimalur.
Så mycket häftigare tog nu gubben vid sig, då den hårda
behandlingen kom från adjunkten, hvilken det minst
passade, att, på egen hand och utan förfrågan hos prosten, förer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free