- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
21

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

21

hvilken, på de yttersta tiderna, såsom syndens menniska,
skulle framstå och förleda mången, ja om möjligt Vore,
äfven de utkorade; varnande sin församling på det ömmaste,
att taga sig till vara tör hans bedrägerier, och för alla dem,
hvilka söka utbreda samma villosatser.

Gubben var vid nedkomsten alldeles lung-våt. Säkert
hade aldrig Kant i lifstiden rustat så mycket med sina värsta
motståndare, som prosten nu med honom. Gubben tyckte,
att han gjort väl ifrån sig och gått segrande ur striden,
så mycket mer, då han förmärkte hos adjunkten en viss
framskymtande botfördighet. Kyrkovärdarne åter sågo med
högst stora ögon på prosten; hvarföre, skall snart upplysas.

Under predikan inträffade intet anmärkningsvärdt, mer
än att Greta, straxt efter propositionen, lossade på sin stora
blomsterqvast, för att låta den gå bänken omkring, hand
ur hand, att lukta på. Maja, som satt bredvid, fick först
den äran, och den till hvilken rosenqvasten sist anlände,
var länsmansfrun, hvilken derför tackade med en nick.
Buketten var också oändligt uppfriskande, enligt hvad alla
försäkrade vid gudstjenstens slut. Den andra tilldragelsen
var den, att Maja tvenne gånger lät förläggareslefven falla
ned i bänken, hvilket verkade, att prosten under predikan
höll upp, och såg henne skarpt i ansigtet.
Förläggareslefven skulle lagas af någon i kyrkbyn, och derföre blef
hon medtagen. Maja erhöll vid hemkomsten en skarp skrapa,
hvilken blef ännu hvassare, då hon ej förmådde säga
ingångsspråket; ett tecken till skingrade tankar eller profana
betraktelser.

Onsdags morgonen blef prosten icke ringa förvånad, att
ej se mindre än tio af sina förnämsta sockenboer, och för
hvilka de båda kyrkovärdarne gingo i spetsen, träda in på
gården, med massiva påkar i hand och med en högst morsk
uppsyn. Härvid vexlades följande samtal: »Hvad står nu
på? Det är väl ingen boskapssjuka kommen i socknen,
eller någon lifstids arrestant, som rymt ur häktet?» —•
»Nej! men någonting fast värre.» — »Hvad kan det vara?»
— »Jo, vi ville bedja prosten skaffa oss rätt på den der
Kant, som prosten talade om i sin predikan, och hvilken
går så illa åt prosten. Det har rigtigt gjort oss ondt, alt
vår själasörjare blifvit så illa handterad, och detsamma säger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free