- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
34

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

34

ingen auktion kan försiggå utan gräl och slagsmål!
Stackars min Lasse! jag fruktar du fått stryk. Det skall
också bli den sista gången, vi öfvervara ett sådant tumult.»

— Gubben vände sig nu till de öfrige. — »Låtom oss
resa. Greta och magistern herbergera den Engelska ladyn
på sin vagn. Jag har tillsagt om hennes upphemtning och
fastbindande bak i åkdonet. Men ni får ej köra fort med
henne. Hör du det, Greta!»

Man begaf sig på hemvägen. Snart försvunno
prosten och kronofogden ur Ögonsigle bakom de skymmande
backarne. Magistern körde, enligt de undfångna orderna,
i smått lunk efter. Silfverblank och klar flög månen
mellan träden, och kastade på de resande sina darrande
strålar. På vägkanterna hade lysmaskarne tändt sina lyktor,
och öfver ängarne låg ett tunnt flor af en genomskinlig
dimma, hvilken smått höjde och sänkte sig, liksom någon
legat derunder och andats. Lingon- och blåbärs-riset hade
förlorat sin grönska, och stod insvept i de nedfallande
skuggorna från gran- och tallskogen. Ner i dälderna var
luften kylig, på höjderna ännu ljum efter de sista
solstrå-larne. Länge sutto de älskande stumma och tysta vid
hvarandra. Pustandet från ladyn var det enda, som afbröt
den enformiga stillheten. Ändtligen repade Greta mod. —
»Tycker intet kusin, att vi köra något långsamt», föll
hennes tal. — »Jo, visserligen», svarade adjunkten; »men
prosten har så velat. Likväl, om kusin behagar, skola vi
jemka på litet fortare», hvarpå han gaf kampen en smäll.

— Ulf! sade ladyn, och drog en djup suck. Vagnen
rullade utför en stenig backe med knuff på knuff. Under
tiden en paus. Nedkomna på släta vägen fortsatte
adjunkten: »Kusin sjunger rätt väl.» — Uff! sade ladyn. —•
»Jag ber ödmjukast! bästa kusin», svarade Greta, »alldeles
icke.» — »Förlåt mig», igentog magistern, »jag hade den
förmån, att i förrgår höra kusin sjunga ned i trädgården.»

— »Det kan jag ej påminna mig», genmälte Greta. —
»Jag skall till och med kunna säga», fortfor adjunkten,
»hvad kusin vid detta tillfälle sjöng. Det var den
char-.manta visan: Wälkommen, o måne, min åldriga vän!
Sången slog sig rätt väl ut. Kusin har i sanning en
te-nor-stämma. Kanske, om jag skulle våga någon anmärk-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free