Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
händigt lagt en bergshäll, der eld beqväinligen och utan
våda kunde uppgöras. Lasse förständigades att uppföra sig
värdigt och stilla, och, på det ban ej olofligen skulle lägga
sig till något, fick han sin serskildt anvista plats under en
tall, der han ägde att afbida undfägnaden. Till yttermera
visso och bekräftelse på anmaningen, lade gubben sin käpp
bredvid bonom till tecken, att dit fingo hans aptits
svallvågor gå, men icke längre.
Måltiden skulle nu taga sin begynnelse. Prosten
blottade sitt hufvud och hopknäppte händerna, hvilket
efterföljdes af de öfriga. Han läste sjelf till bords, hvarefter
eü psalm-vers sjöngs. Lugn som en spegel låg sjön;
samma lugn hvilade på allas anleten, öfver vattnet spridde
solen sina varma och lifgifvande strålar; samma
förklarings-sken utbredde sig öfver den samlade skafan. Intet löf
prasslade i träden, blott ett och annat i kronorna. Samma
stillhet herrskade i den bedjande ringen. Man varseblef
endast ögonens blinkande, lapparnes rörelser och röstens
lätta in- och utandande af luften. Som ett rökelsedoft
uppsteg, från blomster och hallon-buskar, välluktande ångor.
Öfver hjessorna höjde sig den blå himla-domen, der solen
brann i sin middagshöjd, och speglade sig i haf och sjöar,
floder och källor, i blomster-kalkar och glada
mennisko-ögon. Kring ön hade sommaren utlagt den gröna tapeten*
sirad med mångfaldigt omvexlande rosor, i ett skiftande
färgspel. Här hade borst-nejlikor samlat sig i en röd
krans, der hängde den enkla njupon-blomman på sin
taggiga qvist, än blek som en stadsdam, än rosenröd som en
landtflicka. Öfver hennes hufvud utbredde berberisen sina,
åt solsidan halft rodnande, men ännu omogna klasar.
Prostens blickar voro vända mot höjden, och liksom uttalade
det saliga mät de sökte, och en gång hoppades att uppnfi.
Vid gubbens anblick uppsteg ur Gretas innersta en
tyst, men brinnande bön för den älskade, gråhårige
foster-fodren. Hon kallade tillbaka de flydda åren, hvad hon
fordom varit, och i hvilket lyckligt läge hon nu befanri
sig. Hon erinrade sig sina föräldrar, och hur fattigt och
armt hennes lif blifvit, om ej gubben upptagit heqne till
sitt fosterbarn. I detta ögonblick framställde sig fört
inbillningen hela hennes försvunna barndom: den ringa koja*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
