Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
välgödda kalfvar, ett rikt fiske och en intagande belägenhet.
Han målade sig Greta, såsom en högst treflig pastorska,
fryntlig och glad, ombonande sin man med all upptänklig
omsorg; ja, han såg till och med hennes band, hvilken
sockrande rörde sig öfver en skinande ostkaka.
Medvetslöst tog ban sig härvid om munnen. Lasse gjorde
detsamma med tungan.
Förfriskningarne voro intagna, och hallonplockningen
börjad. Greta och magistern utgjorde ett parti, gårdsfolket
det andra. Prosten och Lasse sågo på. Den förra njöt
af sin snugga; den sednare högg efter flugor och mygg.
Nu darrade solens vingar öfver vågen, lik en guldfjärils
öfver en blomma, i det ögonblick han är färdig att sätta sig.
I skogen tvärsöfver hörde man skällornas ljud.
Tjenste-folket lagade sig till allard. Den ene efter den andra
framgick till »kära prostfar», att tacka för välfagnaden. Snart
voro farkosterna utskjutna i vassen, och derifrån
genskal-lade omvexlande sång ocb skämt.
Greta föreslog, att magister Falallelej skulle ro ut ett
stycke på sjön och låta höra sin flöjt. Detta behagade
prosten öfvermåttan. Adjunkten styrde alltså ut på vattnet
med den lilla ökan, fällde årarne och började blåsa. Greta
hade valt sin plats på en bergshäll. Solen badade den ena
kinden i vattnet, och låg med den andra blossande öfver
ytan. Stränderna speglade sina omskiftande landskaper i
djupet: sina höjder och dälder, furuskogar och marbuskar,
renmossa och mjölonris, blåklockor och talltrastar. Längst
bort i vattnet flöt en smal silfverstrimma, som efterhand
förlorade sig i skuggorna från de bortskymmande bergen.
De lena flöjttonerna svingade sig klangfullt öfver ytan, och
spelade med de ljufligaste ackorder på känslan. Äfven
gubben smålog af förnöjelse. — »Han är ändå icke utan sina
talanger», bifogade han, vändande sig till Lasse, som
dervid gäspade ett långt: Ja-a. — Solen var nu nära alt
gömma sin sista blick, under det hon öfver himmelen
kastade en purpurslöja, som i långa våglinier nedhängde öfver
skogar och berg, med de yttersta flikarne mera förgylda än de
öfrige. Hon blundade allt mer och mer, och låg på spegeln,
som en tår på ett rosenfärgadt blomblad. Nu nedsjönk hon,
och en lång, darrande och småningom tillbakadragande stråle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
