- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
93

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

93

Lugnet var nu återstäldt och resan Fortsattes ulan
afbrott. Man uppnådde Pilkrog, der intet vidare var att märka
än en liten gosse, hvilken stod på knä framför en stol, gret
och läste i katechesen, medan ett parti bönder vid ett bord
spelade sala hybika. Vid stora Åby trädde språkmästaren,
som syntes mycket torr i munnen, fram till grossörskan,
med anbållan om förskott af två riksdaler, att derför köpa
sig söt mjölk, hvaraf han sett en myckenhet, nyss mjölkad
och spenvarm, inbäras i gästgifvarens natlstuga.

»Hvad i all verlden», anmärkte grossörskan, »skall herrn
med så mycken mjölk? Det blir ju minst sexton kannor,
och det är mer än en elefant kan rymma i sin våm.» —
»Jag ber om förlåtelse», upplyste språkmästaren, »det låter
visserligen underligt; men jag är af läkare föreskrifven att
nyttja denna regime och dagligen förtära minst en kanna,
såsom förvaringsmedel eller lindring mot den förgifning jag
undergick för omkring tjugu år sedan i Frankrike. Sedan
man förgäfves, genom helvetes-maschiner och andra
mordförsök, bemödat sig att röja kejsar Napoleon ur vägen», fortsatte
språkmästaren, utan att låta afbryta sig af några
exklamationer, »beslöt man taga lifvet af honom med förgift. Efter
hans flygt till Elba hade jag, såsom förste tambour-major,
qvarstadnat vid arméen och nödgats svälja det nya
regent-skapet huldhetsed. Likväl bibehöll jag den fordna
tillgifvenheten för den store mannen, likasom alla mina öfriga
kamrater, ehuru vi ej uppenbart vågade visa det. När
Napoleon återkom från sin ö, och vi, vid underrättelsen derom,
blefvo kommenderade emot hans lilla trupp, hade jag under
tiden i min stora bastrumma förvarat den Franska örnen,
hvilket ingen kände mer än några få förtrogne. Då vi
framkommit till vår bestämda station, och Napoleon efter
landstigningen ryckte emot oss, ropade jag till vår general:
skall jag ta fram göken? Hvilken gök, frågade ban? Den
Fransyska. Derpå öppnade jag min bastrumma, och
uppsatte örnen på en stång. Knappast hade arméen blifvit
signalen varse, förrän alla ropade: Vive Napoleon! vive
l’em-pereur! Kejsaren nalkades i sin vagn, ett enda hurrarop
genomströmmade vid hans anblick hela arméen, han
genomfor våra leder, kom äfven dit der jag stod, varseblef örnen
och igenkände mig sedan gamla tider. Jag framkallade»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free