- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
97

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

97

ler, hörsammade mina slag. Vid en gifven takt lärde jag
kreaturen ställa sig i ring, vid en annan att dansa och vid
en tredje att rårna eller böla. Som jag oupphörligen öfvade
mig i konsten alt trumma, och under milt vaktande i
skogarne ej ägde annan sysselsättning, blef jag slutligen den
mest skickliga trumslagare verlden kanske framfödt. Hörde
jag någon melodi, förstod jag straxt upphemta och utföra
densamma på min trumma. Också vid alla högtidligheter i
de glada och trefliga herdehyddorna,’ skulle alltid min
trumma biträda.

»Sålunda förflöt min lefnad under trumning och
vaktandet af hjordar. En dag, medan jag sammantrummade boskapen
till vattning vid en ström, trädde en undersättsig man med
trekantig batt mig till mötes, med förfrågan: »hvem jag
var, hvarifrån, om jag hade mig bekant vägarne öfver
bergen ocb så vidare.» Han underrättade sig äfven om min
trumma, och då jag visade honom mina talanger derpå, och
huru jag inexercerat hjorden, log ban, klappade mig på
axeln och sade: »du är en bra gosse, och förtjenar att
trumma för bättre öron än kors och kalfvarä. Också jag
kan litet trumma», sade han, hvarpå han slog en
krigs-marsch, hvilken alldeles hänryckte mitt innersta. »Vill du
åtfölja mig», tillade han, »skall du fi lära både denna och
många andra vackra marscher och musikstycken?»

»Jag stod tvekande och såg på min hjord. Mannen
förstod mina tankar och anmärkte: »du kan ju taga
kreaturen med dig; vi befinna oss ej så långt härifrån. Du
återvänder med morgondagen om du så vill, och grönt gräs till
boskapens föda har du öfver allt i dalarne.»

»Sagdt och gjordt. Sedan djuren druckit sig otörstiga
slog jag min vanliga hvirfvel, med kommando: »framåt marsch!»
Den obekanta mannen ocb jag tågade först, och hjorden en
och en i rad efter. Då vi sålunda vandrat några timmar,
framhunno vi till en bred dal. Hvilken ovanlig anblick slog
min syn! En bel skara menniskor i mångfärgade
klädedräkter låg här lägrad. Vapen glimmade, hästar gnäggade
och trummor slamrade. Vid vårt framträde ur skogen slogs
en generalhvirfvel ned i dalen, alla reste sig på sina fötter,
Hppstäldc sig i leder ocb ett vivatrop mottog oss med för-

Oa/ilgren.1 Saml. Årh. V. 7

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free