- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
103

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

103

kom med henne ned mol marken, ju mer passande luft
inströmmade i hennes inre, och återgaf henne målet.
Derifrån hela trolleriet.»

»Men krigsoroligheterna begynte. Det var ej tid på att
längre leka kurra gömma i pyramiderna; vi måste utpå fria
fältet och slås. Dagligen föreföllo större och mindre
skärmytslingar, ömsom med seger, ömsom med förlust.
Beduinerna voro ett käckt folk. I början trumlade jag dem till
skogs med min baslrumma; men då deras hästar blefvo
vane vid skrället, hjelpte denna fint icke mer. En
morgon blef ena flanken oförmodadt, ocb innan jag hunnit trumla
tropparne tillsamman, öfverfallen af dessa vilda horder. De
som ej hade hästar, redo på krokodiler, hvilka hväste och
fräste alldeles förskräckligt, och kastade från sig dyfvelsträck
ocb bäfvergäll ohyggligt. Flere regementen råkade i
oordning, och höllo för näsan i stället att hålla i gevärskolfven;
vi blefvo tillbakadrifna, och några fångna, ibland hvilka jag
befann mig. Man förde mig bort med blixtens snabbhet
öfver berg och bråddjup, genom skogssnår af törne och
karr-borrar, stora som hattkullar; trumman hängde och dängde
på ryggen och alldeles mörbultade mig. Ändtligen hunnen
till en bergspets kastade man mig hufvudstupa utför.
Säkert hade jag fått plikta denna dans med lifvet, om ej min
trogna trumma räddat mig. Hon tog med tålamod ocb
ståndaktighet emot de flesla knuffarne, och blott med en och
annan stöt och skrapa koin jag ner i djupet. Det syntes
mig kolsvart att börja med; men ju mera mina ögon blefvo
vanda, ju bättre började jag att se. Öm var jag i alla
ledamöter, så att jag knappast förmådde röra mig. Jag
varseblef na, i hvilket afgrundshål man kastat mig. Det var
en riglig djefvulsgrop. Hvart jag vände mig, bara ormar,
ödlor, flädermöss, tossor och skorpioner. De närmade sig
allt mer och mer. Hvad var att göra? Jag tog min
trumma och dundrade på det faltiga skinnet med alla krafter.
Detta skrämde dem, och de drogo sig gapande, spoltande
och hväsande tillbaka. Men så snart jag upphörde,
nalkades de ånyo.»

»Jag skulle säkerligen förgåtts af hunger och törst,
och, neddignande af trötthet, blifvit ett rof för de giftiga
gaddarne, om ej himmelen kommit till min räddning. Mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free