Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
tog hon biol t en sten med sig. I början gick uppstigandet
förträffligt; men efter en stund blef stenen med hvarje steg
ett par lod tyngre, och slutligen sä dryg som ett
skep-pund. Hon förmådde ej längre gå. Öfverväldigad af
trötthet, nedrullade hon tillbaka i dalen. Ett återstod, att med
toma kjortelsäckar försöka uppklättrandet. Dertill hade bon
icke hjerta. Begäret efter glitter fängslade henne allt för
mycket. Nu ägde hon blott ett val öfrigt, nemligen alt
sluta i hunger och elände sitt lif. »Välan», suckade hon,
»skall jag här dö, så må jag åtminstone dö i den bäst
möjliga ståt jag kan åstadkomma», hvarpå bon började smycka
silt hufvud, sina bänder och fötler, sin hals och barm med
de utsöktaste ädla stenar. Ingen prinsessa har någonsin
varit så grann. Nu nedslog den stora fogeln Grip. Knappt
hade hans giriga ögon fåll lasle på den beprydda
Turkin-nan (ty han är en stor älskare af dyrbarbeter), förrän han
med näbben fattade i hennes lockar och förde henne upp
med sig i höjden. Här dinglade bon mellan himmel och
jord, lik en Turkisk peiiningpung, besatt med juveler.
Fogeln förde henne till sin boning. Der hade hon vid min
ankomst tillbragt niira trenne veckor, i del mest
beklagansvärda tillstånd, nödgad alt lifnära sig med dèn mat fogeln
Grip tillförde, ocb utan hopp om befrielse. — Sådan var
ungefär hennes berättelse.»
»Vi beklagade hvarannan inbördes, och öfverlade
dagarne igenom om bästa sättet att befria oss ur det
ohyggliga nästet. Att hoppa ned vågade vi icke; ty trädet var
högre än något kyrktorn, och att en gång till anförtro oss
åt fogelns rygg ocb den blinda slumpen, var ännu
äfven-tyrligare. Efter många förslag uppgaf jag en utväg, som
i min tanke var den enda och bästa, nemligen all af
Tur-kinnnns bår spinna elt rep ocb på dctla sätt söka hala oss
ned. Hon erkände visserligen fördelen af detta förslag;
men ville för ingen del förlora en prydnad, redan i hela
Turkiet omtalad såsom etl under och besjungen af mer än
hundrade skalder. Jag sökte bringa henne på förnuftigare
tankar, och att det väl vore bättre att förlora något än
allt. Slutligen gaf hon med sig. Med tillhjelp af en hvass
diamant afskar jag, allt efter behof, dessa lockar, hvilka
skulle hafva förtjenat att pryda hufvudet på sjelfva de himmel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
