- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
107

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

107

ska hurris. Vi började sno och tvinna. Äfven här kom
mill bastrumma till pass. Jag begagnade henne till hjul
och pinnarne att nysta med. Allt gick förträffligt. Men
då håret ej räckte till, påhittade jag den fint, att morgon
och afton bestänka Turkinnans hufvud med den dagg, söm
låg på trädets blad. Häraf växte håret oerhördt, och
beredde oss en ny skörd af rep. Jag måste tillstå, att jag,
under denna tid, tillbragte de mest trefliga och angenäma
dagar jag upplefvat. Skön var flickan som en majsol, varm
och upplifvande som denna, och ung som en vår. Vi
älskade hvarannan som syskon.»

»Ändteligen var befrielsetåget färdigt och allt i
ordning till vår flykt. Jag fastsurrade repet vid en stadig
gren; men när stunden kora trädde Turkinnan hisnande
tillbaka, under bedyrande, det hon icke vågade begifva sig
ner. Hennes klena armar och späda fingrar tilläto henne
icke att nog stadigt kunna hålla sig fast i tåget. Åter
blef min bastrumma en skyddsengel i nöden. Jag aftog
det öfra skinnet, fastband trumman vid ena ändan af repet,
och anmodade min sköna alt sliga in, besvor henne likväl
att ej medtaga något som tyngde, men göra sig så lätt
som möjligt, ehuru jag visserligen icke tviflade på alt
botten skulle hålla.»

»Hon lofvade hörsamma min varning, och efter
mycket jemk, beqvämde bon sig alt stiga in i
räddningsanstalten. Jag stod i gluggen och släppte småningom efter.
Under tiden blef trumman allt mindre och mindre, och
slutligen liten som en ärt. I det samma kände jag en
knyck-ning pä repet, och märkte alt trumman straxt derpå blef
så lält. Säkerligen är bon nu, den älskvärda Turkinnan,
på grön plats och lyckligen befriad, tänkte jag, och halade
upp min Irumnia. Men hur förvånad och förskräckt blef
jag ej, då jag fick se min gamla trumma på det
jemmer-ligaste säll marierad; bela holten var utgången. Jag
ned-släpple åter repet; snodde för säkerhetens skull ett
dugtigt stycke af återstoden om lifvet, i fall linan skulle vara
för kort, och halade mig utför. Försigtigheten var ej
öfverflödig. Då jag kom till ändan, der trumman hängde,
var del ännu cirka fyratio alnar till marken. Jag förlängde
då tåget med mitt medförda förråd, och kom på detta sätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free