Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
öfver nejden. Han drog ät sig andan, liksom for att än
en gång insupa en minuts lif, och sedan för evigt sjunka
ned i jorden. Utan medvetande ilade han bort till den midt
öfver liggande kyrkogården, och kastade sig ned bland
de prasslande lofven.
Huru länge han der kommit att ligga, veta vi icke,
om ej en huld varelse förbarmat sig öfver den olycklige.
Det var Annette. Äfven hon kunde ej få en blund i sina
ögon; också i hennes hjerna arbetade hvarjehanda fantasier;
äfven hon hade på aftonqvisten erfarit sympathiserande,
underliga känslor; också hon hvilade på sin ensamma bädd,
liksom språkmästaren, drömmande och inbillningssjuk. Hon
tänkte på det ödsliga lif hon förde, och hvilket, med
hvarje år som förlopp, skulle blifva ännu tomare, tills hon
slutligen skulle stå alldeles ensam och öfvergifven. Ej ägde
hon något hjerta, till hvilket hon kunde luta sig,
framlägga bela sin själ och säga: »sådan är jag, älska mig med
mina dygder och fel.» Hon var på sitt tjugondetredje är,
och redan stod det färdigt till bortgång med bleknade
förhoppningar, för att räcka handen till inträde åt det
tjugon-defjerde, hvilket, med ovissa steg, tårblickande ögon och
suckande bröst, trädde henne till mötes. Äfven detta med
flere andra vandrade sin kos, tills hon såg sig i sitt
femtionde. Det inträdde med fårade kinder, krokig rygg och
tungt flåsande anda, stadnade och såg sig med stirrande ögon
omkring, tog då och då ett steg, stödjande sig med
banden än mot väggen än mot stolarne. Den fina
kammarjungfrun var förbytt i en tandlös käring, med en gammal,
lappad kofta kring skuldrorna och en tiggarepåse på
ryggen. »Hu!» sade hon vid denna syn, spratt ungefär på
samma gång som språkmästaren upp ur bädden, och ilade
till fönstret. Hon upprullade gardinen, öppnade rutan och
blickade ut åt torget, som låg försilfradt i månens sken.
Då varseblef hon spräkmästaren, hvilken med
hackande tänder och vridna anletsdrag störtar ut, likt en
vansinnig, öfver den upplysta platsen fram till kyrkan. »Äfven
han är olycklig», suckade hon. Nu hördes ett klagande
ljud uppstiga till hennes öron, hon påminde sig den rörande
berättelsen, som blifvit henne meddelad, och att det var den
store Napoleons son, hvilken på detta sätt irrade kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
