- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
122

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

122

och lamm, och daggperlor och fjärilar. — Famntag och
kyssar, tårar och lycksalighet; gån g i det gröna, sång på
sjön; englar om dagen och englar i sljernnatten; ingen
storm, intet qval, ingen pinsam suck, blott en stilla idyllisk
frid; se der den tafla, hvari hon sjelf såg sig som en
Ar-kadiens herdinna; se der det lycksalighets-tempel hennes
inbillning upprest, och hvari hon sjelf var prestinna.

Språkmästaren hade blifvit prosaisk. För honom voro
trädtopparne bara trädtoppar till ved, och rosorna på marken
godt foder åt boskapen. Sångfoglarne hade blifvit
skrikhalsar, och sin egen strupe tyckte han vara lika dammig
och torr som landsvägen. Från prosan öfvergick ban
småningom till melankoli. Det ligger ett ställe bortom Wreta
gästgifvaregård, sedan man passerat genom en trakt af
mossiga berg och skäggiga tallar, på hvilka aldrig någon
rak-knif eller yxa kommit, hvilket kallas Stafsjö; ett
gudomligt vackert, något melankoliskt ställe, dystert genom sina
slokbjörkar, som öfver allt kasta långa, fina, rörliga
skuggor på äng och ström och sjö; dystert genom det eviga
bruset af sitt rinnande vatten öfver de långsamt
kringrul-lande hjulen, och tjutet af de upp- och nedgående bäljarne;
dystert genom gnisslet från den så kallade borrvinden af
kanoner, hvilka ängsligt vrida sig omkring med jernpilen,
den frätande gammen, uti inelfvorna, och slutligen genom
röken, gnistorna och flammorna, hvilka uppstiga från
masugnen. Lägga vi härtill de knackande dvärgarne rundt
kring elden, hvilka sitta och sönderboka malmen; de svarta
sotiga eldandarne, som sträfva upp och ner på bron till
masugnen med sina kolkärror, eller vandra i svarta
negligé-skjortor, ogenerade nerunder, och tillknåda i lerformar
mör-sare och kanoner, eller stå med långa jernstänger framfor
den smattrande lågan och utdraga slaggen i långa trådar,
som deg, så hafva vi taflan fulländad.

Man nalkades detta ställe, samt till de kring stranden
af Stafsjö spridda, små röda trädhusen, hvilka med ett
gemensamt namn kallas Vattengluggen, emedan de ligga i ena
ändan eller gluggen af besagde lilla insjö. Vid åsynen af
det kyliga och nyktra elementet, angreps språkmästaren af
én outsäglig ängslan. Det var som en stopp hade satt sig
i bröstet. »Skall du hädanefter»^ suckade han för sig sjelf,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free