- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
125

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

125

hon slutligen och knäppte ihop händerna, »hvad det är synd
om de stackars barnen, hvilka pä detta sätt äro plågade.»
Härvid framtog hon en sedel och räckte lappen åt den
vackra ynglingen, som nickade tacksägelse, tryckte
gifvarin-nans hand, och såg på henne med en bl;ck, så eldfängd,
att hon i detsamma tog sig om bröstet, liksom hjertat hade
velat hoppa ut.»

Nu återkom det öfriga sällskapet. Grossörskan gaf
befallning till afresa, och klatsch! dammade samtlige af utåt
vägen förbi den till höger liggande, vackra Stafsjö-parken,
till Krokek, en gästgifvaregård, som ligger på gränsen
mellan Södermanland och Öslergöthland; hvilket jag anhåller,
att läsaren för en viss orsak skull behagade lägga på
minnet. Sjelfva dess kyrka är så belägen, alt messan förrättas
i Strengnäs och predikan i Linköpings stift. Efter något
väntande erhöll man hästar. Språkmästaren begagnade detta
uppskof alt bese gästgifveriets märkvärdigbeter. Vid
avfärden tågade ban förut. Nu kommo de långa, sandiga
Kålmårdsbackarne med sina af skogseldar svedda, halfbrända
eller förtorkade träd, sitt solbadd, sitt lingonris, sin ljung
och sina små spegelsjöar, strödda som glasbitar i bråddjupen
mellan bergen. Föröfrigt ett långt skjutshåll, der man far
öfver idel ödslighet, utan att varseblifva någon bebodd plats
eller stuga, förrän man anländer till Bocksten, hvilken från
sin gröna plan framställer sig rätt angenämt och öfver?
raskande, sedan den resande länge sett sig öfvermätt på de
grönskande tall- och granskogarne, så att ögat nästan gält
i grönt.

Vi låta emellertid, som nämdt är, språkmästaren kuska
förut. Han kör äfven rätt tappert. All hans melankoli
tyckes vara försvunnen. Han är högst språksam och
trycker då och då Annetles hand. Vi låta honom fara, och
vilja i stället hänga oss bak pä sviskonkärnan, eller hvilket
är ännu bättre, sälta oss upp pä skjulsbondens rygg, som
fått sin plats på den stående parterren bakom, för att se,
hvad kaleschpersonalen tager sig för. Hårfrisörskan beter
sig högst besynnerligt. Det förekommer mig som den
hemska melankolien, hvilken plågade språkmästaren, slagit ned
på henne. Hon yttrar intet ord, sitter och ser ned, som
skulle hon titta i en brunn, och himlen vet, om icke då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free