- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
141

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

141

made i länstolen, för att se och höra på, eller ock gjorde
Malin sig ärende med handduken, att torka och blåsa.
Ändtligen yrkade Ambrosio lektioner i fria luften. — »Det
vore», tillade ban, »vissa gutturalbokstäfver i Fransyskan,
som endast rätt kunde uttalas på fria fallet.» — Detta gaf
anledning till utflyttning i trädgården. Men äfven här var
grossörskan följaktig, ja till och med Malin med handduken
för att afdamma sätena. Äler samma pina. Slutligen
föreslog Ambrosio en spatsergång i det gröna, och om läsaren
behagar påminna sig första slussen, så har han promenaden
der för sig tecknad. Det öfriga sällskapet medföljde. Det
var en skön månskensqväll. Vandringen sträckte sig längs
utåt strömmen. Malin och handelsmannen spatserade
tillsamman, och grossörskan följde sin syster. De unga tu
vandrade ett stycke derifrån för alt öfva sig, som nämndt
är, i gutluralerna. Ändteligen kom en hög hasselbuske och
trädde emellan. Här stadnade Ambrosio, fatlade den darrande
Colombines hand, och den länge efterlängtade lektionen tog
sin begynnelse: det var en fullkomlig kärleks-förklaring.

Hvad tänker väl en oskyldig flicka på i en dylik
hänryckningens stund! Hon känner ej någon förställning, hon
framlägger sitt hjerta, sådant som det är, och ulan långa
omsvep hviskar hennes munn: »jag älskar dig!» Så var
det äfven bär. Oförstäldt, med blick och ord yttrade
Co-lombine tillbaka sin varma kärlek för Ambrosio; det
behöfdes icke mer. En himmel af salighet utbredde sig i samma
ögonblick öfver dem båda, och en eldig kyss beseglade
förbundet. Nu trädde de ur skuggan af den afundsvärda
hasseln, med fullmånen midt framför sig, hvilken delade sin
silfverfond mellan träd och gräs och blommor; men sjelf
dansade som en snöboll upp och ned i det rörliga
strömdraget. En hög purpur, alldeles som midsommarsnattens
öfver himmelen, låg på Colombines blossande kind. I ögat
glänste frid och salighet, och så skön tyckte hon sig aldrig
hafva skådat någon månskensqväll. — »Äro edra gulturaler
slut?» frågade grossörskan, som närmade sig det lyckliga
paret. — »Oui! oui!» nickade språkmästaren, hvarunder
Co-lombine såg bort, liksom hade hon ej gifvit akt på frågan.

Emellertid var den gamla fastern ej att förakta. Hon
hade elt par spejande ögon och skarpt lyssnande öron. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free