Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
Nyfikenheten är en väldig frestare, och tusentals hafva
fallit ett offer fo’r denna passion. Del rigtigt kröp och
äfla-des i språkmästaren, all komma under fund med, hvad
gubben kunde hafva för godt i det mystiska skåpet, hvartill
ban alltid så noga förvarade nyckeln, och den der buteljen
med skogsspirilusen eller skogsrået uti, låg honom
beständigt som bomull kring hjertat, i bågen och på läpparne.
Han gjorde sig esomoftast ärende in att forska; men
antingen befanns gubben i rummet och afvisade honom med sin
skarpa, snäsande blick, eller också var skåpet lillbommadt
och läst. Sjelft teg det med hemligheten som muren,
oaktadt språkmästaren med all kraft lade örat till. Han hade
nästan uppgifvit allt hopp, då han till sin stora glädje en
gång i aftonskymningen blef varse, att gubben låtit nyckeln
sitta i efter sig. Ingen syntes i rummet, och flickan hade
gått till källan alt hemta friskt vatten. Dansmästaren låg
der han låg; alltså var språkmästaren för tillfallet herre i
huset. Han stod en stund tvekande, och tänkte på den
fatala spiritusen i lådan, som hade lif och kunde både tala
och gala, då han slutligen fattade mod, vred om nyckeln
och satte näsan in i skåpet.
Der osade rigtigt, hvad man säger, stark fasitim; för
öfrigt skönjdes ingenting ovanligt. En mängd flaskor och
burkar var alltsammans. Girigt forskade ögat efter den der
stora, utskrikna buteljen, och upptäckte honom senl omsider
på öfversta hyllan. »Skönt», sade språkmästaren för sig sjelf,
och tog en stol för att räcka upp. Redan hade han anden om
halsen, då en ihålig röst ropade ur skåpet: *lat bli buteljen!*
Slagen som af åskan, släppte ban genast sitt byte, tumlade
hufvudstupa öfver stolen och lopp i den högsta bestörtning
inåt skogen. Han hvarken såg eller gaf akt på, hvari han
sprang. Ändteligen var det något som fattade honom i
rockfliken, och höll honom fast. I samma ögonblick ropade
en ihålig stämma ånyo från berget: "Om du ej låter bli
att supa, så skall tusan dj—r la dig, och del inom tre
veckor/» Nu steg hans fasa till det yttersta. Han slel
sig lös från otyget, hvari han fann sig innästlad, störtade
hals öfver hufvud mot sjön, och utan att se sig före,
stupade ban utför en hög tvärbrant ned i böljorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
