Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
vid det förestående kikandet. Der salt hon nu så godt som
i kolsvarta mörkret, med halt, kappa, ridikyl och hvit
näsduk, tyst. och förbidande. Den ena svettdroppen aflöste den
andra; ty det började bli ganska varmt. Icke heller
vågade hon synnerligen svänga på sig; emedan, vid minsla
rörelse, alla öfver henne hängande klädningar kommo i en
dinglande svängning, och hon lätt kunde uppväcka buller.
Från nyckelhålet spred sig visserligen en ljusstrimma, som
salt liksom en liten hvit prick på hennes näsa; men denna
näsreflex var otillräcklig att meddela någon säker dager,
och för glasrutan voro de gröna gardinerna tilldragne.
Emellanåt hörde hon faster Malin trippa in i rummel, leta
efter handduken, och till grossörskans stora förskräckelse
flere gängor rycka och fara med handen öfver
garderobsdörren.
Nu hördes röster och ljudet af flera fötter. Det var
Ambrosio och Colombine. Denna gäng skulle lektionen
gifvas f dans. Grossörskan lade örat till, och dansen
fortgick på sitt vanliga sätt. Något tal, annat än om turerna,
kunde hon ej höra. Efterhand tycktes likväl dansen blifva
mindre liflig. En och annan paus inträffade. Detta gjorde
grossörskan misstänksam, hvarför hon beslöt att så tyst
som möjligt stiga upp på stolen, draga undan jalusierna,
och efterse hvad den förmodade kärleksduetten kunde
företaga sig, under de långa mellanskofven. Utan att bli
bemärkt kom hon upp, drog gardinerna sakta åt sidan, och
kikade, med näsan satt mot rutan. Hvem målar hennes
bestörtning, då bon ser Ambrosio hafva sin arm lindad kring
Colombines lif, och henne, lutande sin blossande kind mot
hans sköte, möta med de mest talande blickar hans ögon. —
»Älskar du mig dä?» suckade Ambrosio. — »Outsägligt»,
svarade Colombine. — Nu böjde sig Ambrosio ned mot sitt
älskade föremäl, för alt trycka en brinnande kyss på dess
läppar, då grossörskan i detsamma gjorde en likadan böjning
eller knyck med knäskålarne. Denna tryckning meddelade
sig åt den svaga stolsdynan, hvilken sjönk undan och drog
grossörskan med sig i fallet. Hon, hvilken i detta
ögonblick sök le hålla sig uppe, fattade i hvad hon öfverkom,
hvaraf inträffade, att nästan allt neddrogs som fanns
hängande eller löst liggande. Hedningarne föllo som en snö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
