- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
179

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

179

jer från staden göra ofta utfarter hit om sommarqvällarne,
då solen hänger som ett guldäpple mellan träden, och färsk
lax är den stående artikeln på matsedlarne, lika envis der,
som då han står och stångas med den forsande strömmen.
Går man nu alleen till venster, så framkommer man till
herrgården. Vi lemna dess prakt i sitt värde. Stället
tycktes något förfallet, ehuru det fordom skrutit med
påfog-lar och perlhöns. Bättre är att vi draga oss ned åt
strömmen, der den angenämaste spatsergång erbjudes ett
natur-älskaude sinne. Alla melankoliska och sjuka lynnen, de
der hvarken önska lefva eller dö, som ej veta, hvad de
vilja; alla arma stackare, dem apothekare och doktorer
tvingat atl lefva så dietetiskt, försigtigt och vattenaktigt som
en gurka, hvilken måste ha glas öfver sig om våren, ligga
bela sommaren i solbaddet på en mjuk mullsäng, och kan
bli förderfvad af den minsta frostnatt; alla dessa ville jag
kalla bit vid soluppgången en vacker sommarmorgon, då
göken gal och strömmen glittrar och lofven susa, samt
nedsätta dem på en bänk, taga en visp, och med välten ur
den friska Himmelstadlunds källa stänka deras ögon vakna
och tillropa dem: »ser ni ej, edra blindbockar, huru skön
Guds herrliga natur är? Finnes en enda surmulen min i
hennes anlete? Ligger ej strömmen der nere och småler?
Huru präktig och frodig prunkar icke gräsvallen! Stå ej
alla dessa träd lummiga och friska? Höjes väl från dem
någon enda pjunkande ton? Susa och brusa de icke
beständigt, och taga med armarne motion i fria luften?
Öppnen edra ögon! Kännen, huru solstrålen hällre än någon
kirurg lägger sin milda läkedom på edra ögonlock!»

Så ville jag tala; men jag har redan ordat för
mycket. Jag må blott tillägga, alt det är hit fru grossörskan
med sin slägt befinner sig i antågande, sedan hon skickat
sin egen kalesch att hemta kammarherren. Den enda som
nödgats blifva hemma, och nu silter och sjunger likpsalmer
för sig sjelf, är den stackars Mille.

Malin hade ej sett detta ställe på elfva år, Colombine
endast en gån g, och fru grossörskan hade alldeles glömt
bort det: »ty det täcka Rosendahl», tillade hon, »öfvergår i
skönhet allt menskligt förnuft, och undantränger åtanken på
allt annat vackert.» — Isynnerhet lade hon mycken vigt på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free