- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
183

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

183

eller nattro, men beständigt vyssat fantasien på idel
vårskyar ocb ambradofter, nemligen den oförmodade nåden,
gjorde henne tvertom bedröfvad och nedslagen. Att bli ett
foremål för allmän uppmärksamhet, och dertill ej rätt veta
på hvad fot man vid ett sådant tillfälle borde stå, fyllde
hennes själ med en bitter oro. Man kan endast förlikna
detta tillstånd vid en students, då han skall upp och ängslas
i sin kandidat examen, eller en flickas dagen före sin
bröllopsdag.

Solen hade nu druckit den sista afskedsskålen i
böljorna. Hennes hufvud nedsjönk, och ännu en stund fladdrade
hennes guldlockar på ytan. Men äfven de försvunno i
djupet. Blott hennes drägt, den röda purpurmanteln, låg
några ögonblick och flöt på vattuspegeln, förlorade småningom
sin färg och syntes icke mer. Efter henne, liksom en
älskarinna, hvilken går och söker sin förlorade älskling, och
tittar tårögd och blek i alla dalar, mellan alla träd och på
alla vägar, uppträdde aftonstjernan på rymden. I delta
ögonblick huru kände sig icke Colombine sympatbisera med
den glittrande bilden i skyn! Äfven för henne hade den
älskade försvunnit; han hade gått bort, men ej lik
aftonsolen för att den påföljande dagen återkomma, lifva och
värma. Som lofven vid hennes fot hade alla hennes
förhoppningar bleknat; och då hon nu stod och blickade öfver
strömmen, med Korshagen midt framför sig, och gångstigen,
der hon svurit sin Ambrosio en evig trohet, prässades djupa
suckar ur hennes bröst och tårar framträngde ur ögonen.
Hvad voro, i en sådan stund, för henne alla furstar och
konungar och kejsare, mot det dyrkade föremålet, som hon
evigt älskade; men evigt måste sakna? Ett stoftgrand mot
en solverld!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free