- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
198

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

198

dom, dessutom, såsom qvinna, värnlös och utsatt för de
svåraste förförelser! Hon var visserligen icke skön; men
hennes eldröda hår föll i ej obehagliga lockar kring axlarne.

I tio dagar »vätte hon sitt läger med sina tårar», på
den elfte kom värden till hennes stora bedröfvelse och
fordrade betalning, i annat fall hotade han alt jaga henne på
dörren. I denna sin nöd beslöt hon, såsom den yttersta
utvägen, att på egen hand uppsöka den omtalade Finn
Mag-nussen, för att af honom få besked på sin likhet med den
fordna Hartgrepa, samt att derom skrifva och inberätta till
sin patron, med ödmjuk anhållan att derjemte blifva försedd
med penningar till hemresan. Sedan hon tagit någon
styrka till sig, med att »spisse en Portion oplagd Mælk med
Flöde», begaf hon sig ut för alt uppsöka den besagde
Finnen. Efter många fåfänga förfrågningar blef hon slutligen
nedvisad till »Toldboden», der en Finsk skeppare med ofvan
uppgifne namn sades ligga. Han påträffades, och Hartgrepa
androg på välljudande Westgötska sitt ärende. Detta lät
som Arabiska i skepparens öron, så mycket mer, som ban
hade svårt att fullkomligt förslå den Stockholmska dialekten,
vid hvilken han likväl var mera van. Allt hvad han af
samtalet kunde uppfatta, var att frågan angick det okända
fruntimrets utseende, och som han var kort om hufvudet
och hade långt vigtigare ting att bestyra, än utfärda
skönhets attester, drog ban genast på sig sin röda mössa, sprang
ned i kajutan och satte sig att skrifva följande, på äkta
god Finska: »Että neihly Hartrieppa ön pirua ite rumempi,
sitä toditestaan anomuksen jälkeen: Jaakko Maununpoika,
viepä kaljaasia Ristiinaa, Oulusta, mänevä Liverpuuliin,
suoloja otlamaan»; hvilket på Svenska uttydes sålunda: »Att
jungfru Hartgrepa ser ut värre än fan sjelf, intygas på
begäran: Jeppe Magnusson, förande galeasen Christina,
hemma i Uleåborg och destinerad till Liverpool, att der intaga
saltlast.» Brefvet afskickades, jemte den Finska altesten.

Detta var att gjuta olja i elden. Knappt hade den
Svenska antiqvarien erhållit skrifvelsen, förrän han, finnande
i alltsamman endast ett groft gyckel, gaf kort om godt till
svar, att han aldrig mer ville se hvarken Hartgrepa eller
den Danska bibiiothekarien för sina ögon. Detta var ett
dunderslag för den arma flickan, Hvad skulle hon företaga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free