- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
219

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

219

jag, och lyftade honom ur vattnet? — »Ja!» svarades från
kanalbrädden. — »Nä, så må han då också blifva der han
är», sade jag, ocb tryckte honom ned i botten. Jag
befann mig hardt nära uttröttad, och det kinkigaste var, att
min ena fot fastnat i dyn. Då tänkte jag: »allsmägtige
Gud! du, som räddat mig ur så många faror till sjös och
lands, omöjligen kan det vara din vilja, att jag för ett
oskäligt kreaturs skull skall sluta mina dagar i denna
gemena pöl»; hvarpå jag sökte göra mig lätt, kom lyckligen
upp och samm till stranden. Men se, då var min
grena-diermössa borta. Åter tänkte jag: »evige försyn! du som
alltid låtit mig vara väl munderad och i ordning, så i fält
som hemma, så på regementsmöten som kyrkoparader,
omöjligen kan det vara din mening, att jag i afton skall stå
och skyldra gevär för landets Smorda utan mössa.» Derpå
begaf jag mig åter ut i vattnet, och återfann min
hufvudbonad, nästan utan att bon blifvit det ringaste våt.»

»Den otäcka menniskan!» sade grossörskan gråtande
och förtviflad. »De der militärerna hafva platt intet hjerta»,
tillade hon, och torkade sig i ögonen. Ack! den dyrbara
klenoden hade evigt försvunnit!

Emellertid var ej tid på att dröja, än mindre att,
såsom hon nu var tillpyntad, återgå till salongen; hon
hastade fördenskull upp till vägen, der en mängd äkdon
befunno sig, för att uppsöka sitt, ocb låta föra sig tillbaka
till staden Söderköping. Grosshandlaren ocb handelsmannen,
det vill säga den äkta mannen och svågern, kunde gerna
promenera tillbaka till fots, och Agatha och Annette befunno
sig redan förut på stället, emedan de tyckt sig sett nog,
i hvad de på förmiddagen åskådat i sjelfva staden. I
denna akt och mening begaf hon sig upp på vägen, och då
bon ej rätt kunde se i mörkret, betjente hon sig af sin
höga stämma och ropade: »Andersson! kör fram.» — »Ja!»
svarades ur hopen och en vagn framkom. Grossörskan
satte sig i, under tillägg åt kusken: »du kör mig direkte
härifrån hem till min boning.»

Emellertid var det ett godt stycke lidit på natten.
Grossörskan satt och ruskade på sig, alldeles som en poppel
under regnväder och blåst. Stjernorna började bli sömniga
pä fästet, och hon likasä; slutligen under den ena nicken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free