- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
226

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

226

låg röst. —»Ni, min fru?» bifogade grossörskan. — »Ja,
jag tror så», yttrade den fremmande tillbaka. — »Ha! ha!
hvem har inbillat er en sådan dårskap?» sade grossörskan,
och bet sig försmädligt i läpparne. — »En af
kammarherrarne», gaf den okända till svar. — »Ursäkta då», afbröt
grossörskan, »om jag nödgas taga er ur er villfarelse. Det
är denna dam, min systerdotter, som kommer att ha den
nåden. Det kan jag försäkra.» — Den fremmande teg och
gjorde en liten bugning, liksom for att lyckönska.
Grossörskan vände henne ryggen, under det hon halfhögt
yttrade: »hvad folket här nere ändå äro stockdumma!»

Nu uppspelades till kadrilj. — »Se så», yttrade
grossörskan, och knuffade Colombine i sidan, »håll dig nu i
ordning. Der kommer H. K. Höghet. För all del, min
söta Colombine, var ej förskräckt.» — Härvid spände
grossörskan ut ögonen, som skulle hon varit upphängd, for att
visa, det hon sjelf ej det minsta var förbluffad, ehuru den
ena kalla rysningen efter den andra lopp öfver hennes kropp.
»Stig upp, stig upp, och nig så djupt du kan», bifogade
hon, i det H. K. Höghet nalkades, och sjelf neg hon, så
att det smälde i båda knävecken. Det märkvärdigaste i
delta ögonblick var ändå hennes läppar. De hoppade upp
och ner, som hade de fått Cayennepeppar på sig. Nu
befann sig den kungliga personen midt framför dem.
Grossörskan stod, som hade hon stått på en brakande is. Hon
skälfde och bleknade ömsom. Men hvem målar hennes
förskräckelse, då den länge väntade, efterlängtade och utmärkta •
nåden gick henne platt förbi, och vände sig till det
obekanta fruntimret. — »Det här är sannerligen misstag»,
fram-pustade hon, »ett grymt misstag af den kungliga
kammarherren, som visat på orätt person.» — Härpå nedsjönk hon
på sin plats, vanmägtig och nästan sanslös.

Också kunde väl ingen mera marlerande händelse
gifvas än denna. Alla mödor och ansträngningar voro i och
med detta hårda slag förspilda. I detta ögonblick hade bon
visst önskat sig lusen mil bort, eller ock att hon fått i all
stillhet, tillika med sin Flithiof, sluta sill lif i kanalen.

Nu återkom den gentila herrn, som vid ingången trädt
damerna till mötes, bockade sig och sade: »H. Höghet ber
om ursäkt, han skall straxt ha det nöjet alt komma och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free